På 1980-talet blommade det upp en tanke på ett nytt sätt att bo, i Göteborg och Linköping hade den nya generationen kollektivhus byggts. Då fanns det också lediga lägenheter på Porsön.
Några personer i Luleå var intresserade av kollektivt boende och bildade Kollektivhusföreningen.
Håkan Ekblom var en av dem som arbetade med att få tillstånd ett kollektivhus i Luleå. I Norrbottens Kuriren 1990 berättar han om ett möte om kollektivhus de kallat till på Porsön. "Kommunen var med på noterna och ordnade en kollektivhuskö. Det fanns ett tomt hus med 60 lägenheter som vi ville bygga om. Men de visade sig bli väldigt dyrt." skriver han.
Bygget av kollektivhuset Vialen på Lövgatan på Bergviken tog ett år, men det var en lång process som föregick invigningen. Grannar på Bergviken protesterade, de hade inget emot själva kollektivhuset, sade de. Anledningen till protesterna var enlig talesmännen att de inte ville att den obebyggda tomten alls skulle bebyggas: "Det är det enda återstående lekområde för barn i området" var deras argument.
1984 sade byggnadsnämnden i Luleå ja, samma år stoppades bygget av länsstyrelsen, men kommunen tolkade länsstyrelsens beslut mer som en fördröjning. De positiva byggbesluten överklagades av omkringboende, i januari 1987 tog regeringen slutligen beslutet att avslå grannarnas överklaganden och huset kunde bli verklighet.
I NSD 2014 berättar Margareta Pohjanen och Olle Ljungros, som bott i Vialen sedan 1992, att det varit den kollektiva tanken som lockat dem. Bland annat det matlag man hade tre dagar i veckan i det stora gemensamma köket i bottenvåningen. Numera är Vialen nästan som viken bostadsrättsförening som helt berättade de, men det stora gemensamma köket och matsalen har fortfarande betydelse för sammanhållningen.