”Dom ensammas planet” går från mörker till ljus – från klassiska Franska trion-ämnen som vansinnig kärlekssorg, förtvivlan och ångest till bländande himmelskt ljus och vibrerande liv i låtar som ”Två steg bort” och ”Ljus”.
– ”Två steg bort” handlar om Thommy. Han försöker muntra upp mig från andra sidan, det har han gjort ända sedan han dog. Han säger att man ska ta tillvara på livet, säger bandets sångare, låtskrivare och pianist Matti Ollikainen.
Sade han det också när han levde?
– Nej, men nu gör han det. Thommy var en ljus typ som tyckte om att retas och som ville ha skoj. Många kände nog att de blev lite kompis med honom. Han gick ofta ut och rökte och tjötade med folk efter våra spelningar.
Musikern Thommy Larsson, Franska trions trummis och Matti Ollikainens mångårige vän, avled i våras i en plötslig sjukdom. Bandet ställde in några spelningar i samband med hans död, men ganska snart var de ute på vägarna igen.
– Man måste ju köra på ändå. Måste sjunga sina sånger. Det är kanske viktigare än någonsin att göra det när man känner sorg och saknad. Det kom som en chock. Tommy var som ett slags bror för mig. Men nu lever jag med det.
”Dom ensammas planet” är bandets tionde album och det första utan Thommy Larsson på trummor. Som ett slags hyllning till vännen och hans särpräglade spel är det fyra olika trumslagare som har fått sätta sin prägel på skivan.
Franska trion bildades en kväll på jazzklubben Brötz i Göteborg för 17 år sedan av Matti Ollikainen, Thommy Larsson och Victor Furbacken. Sedan dess har Matti Ollikainen – vid sidan av att vara en flitigt anlitad studio- och turnémusiker – sjungit sina självbiografiska sånger om olycklig kärlek, mörka krogar och desperation – men också om passion, hopp och lycklig kärlek.
– Man kommer väldigt nära mig genom sångerna. Men de som hör låtarna tänker förstås på saker som de själva har gått igenom. Jag får höra de mest fantastiska saker från folk, att man typ har räddat deras liv, hjälpt dem att sluta dricka och sådana saker, säger han.
Sångerna kommer till Matti Ollikainen helt färdiga, inte sällan i stunder av ångest, sorg eller förtvivlan – de slår ner i honom som blixtar.
– Jag får kramper och skakar. Det känns trolskt och jag blir rädd. Jag önskar att jag kunde säga att det är kul att sitta och snickra och hitta på, men det är mycket konstigare och mer magiskt än så.
Barnen som Matti Ollikainen sjunger om finns. Alkoholmissbruket likaså. Eller det fanns åtminstone. Sedan drygt sex år tillbaka är han nykter.
– Jag drack lite varje dag, ”lite” för mig alltså. Sedan hade jag perioder då jag drack dygnet runt, oftast när jag var på turné. Men jag lyckades hålla det borta från barnen. Man kan leva ett normalt liv ändå, det gör många alkoholister, säger han.
Matti Ollikainen var under många år villig att offra allt bara han fick dricka, kosta vad det kosta ville. Men så en dag stod stjärnorna rätt. Allt pekade på att han skulle ta chansen. Det var inte första gången han försökte sluta, men den här gången funkade det.
– Alla droger bäddar in en i en dimma där man känner sig trygg. Nu är livet farligt och spännande, det är vildare och friare och mer oförutsägbart.
Sedan Matti Ollikainen släppte taget om flaskan och lämnade de mörka krogarna har vinsterna varit många. Det är mycket i hans liv som har fallit på plats – även kärleken till den person som han har sjungit om i alla år.
– Det har hänt en del fantastiska saker. Det har varit mycket fram och tillbaks, men nu blir det inget mer tillbaks. Det är ganska säkert. Så nu blir det jätteglada, tråkiga och slarviga skivor i fortsättningen, säger han.
Trots albumets titel har Matti Ollikainen alltså inga planer på att lämna jorden för de ensammas planet. Han trivs tvärtom ganska bra på jorden. Och när det gäller ensamheten är albumet i mångt och mycket ett avsked.
– När jag var väldigt ung hade jag ett ovanifrånperspektiv på allt. Men jag kände att jag ville trassla in mig i människornas nät, och det gjorde jag också. Jag har inte lärt mig så mycket om mänskligheten, men jag har lärt mig mycket om mig själv. (TT)