David Väyrynens debutbok är en riktigt gedigen hybrid mellan prosa, lyrik och etnologisk/antropologisk studie. Ibland är berättarjaget en Thoreau som lever skogsliv i sin stuga:
/Det femte och sista man nästan med säkerhet kommer att märka är det att man mindre och mindre orkar hålla orda om sina vändor ditut. Kanske att det var i början lite att man vill se om man klarar och att man blev stolt när man kom hem och ville berätta. men man märker sen att det inte löns berätta om sånt det är meningen att man ska göra./
Ibland lyssnar antropologen med vidöppna öron på rösterna från folkets djup, i avkrokarna i norra Norrlands inland, där karghet och kärvhet, ofta med finskt eller tornedalsfinskt ursprung. Här och där skiner det igenom att författaren intervjuat människor och tagit vara på guldkornen, ibland kommer dock utsagorna från själva märgen i det folkliga, som Väyrynen så intensivt studerar i ”Marken”:
/men det bästa är ändå det jag hörde om tomme/nå skit i fyllan knalla han där längs parkas/och grogga med snöboll/.
Berättaren/författaren har en flerbottnad roll, dels som lyssnare och nedtecknare, dels som eget subjekt i den kolossala saltomortalen att vara antropolog i sin egen kultur. Hur skapar man distansen för att kunna återge denna folksjäls samlade erfarenheter av att klara sig själv, stå emot kolonialismen, alkoholen och hela jävla livet?
Väyrynen blandar patos med riktigt underhållande humor, även om jag betvivlar att alla utanför regionen förstår vare sig ironin eller satiren, som till exempel i budorden 398 till 431 som reglerar de inbördes sexuella relationerna, i avsikt att minimera konflikter av olika slag:
/404: Förbud mot att gå till sängs med sin halvbror. /423: Förbud mot att gå till sängs med sin hustrus dotterdotter eller dotterson./
Vissa av texterna i ”Marken”, som handlar om släkten och släktnamn, är närmast referensteoretiska, det vill säga lyfter fram vad släkten eller släktnamnets innebörd och påverkan är, utöver att vara ett namn. Här rör framställningen i det hjältemodiga, i hur människor slitit och släpat, för sitt eget bröd, men också för att bygga landet. I dikten ”DET ÄR PÅ OSS DET BEROR” räknas Hannu, Hetta, Björnfot, Rimpi, Landström, Märak, Falk och många, många andra upp, precis som om Väyrynen ristar en runsten över de släkten som gjort avtryck i livet och historien. Här finns inga landshövdingar, politiker eller potentater, utan endast vanligt FOLK, som Palovaara, Enbuske och Sunna.
Antropologen Väyrynen dyker ner i detta historiska raster och gör en riktigt lysande fallstudie, som i mitt tycke är bokens främsta exempel på stilistik och framförande:
”Kitkiöjärven Laulut”. I tre sånger avhandlas Kaikkinens bedrifter på stilren blankvers. Självklart är det en miniparafras på Kalevala och dess hjälteepos.
Kaikkinen återvänder till hemlandet efter kriget, i sång ett, bryter benet i en arbetsplatsolycka, men ser till att skydda maskinen, i sång två, och åker så till Stockholm i den tredje och sista sången, där hjälten också lider hjältedöden. En sann byfinne låtsas inte om att man har cancer, och det gör inte Kaikkinen heller. Humor och tragik går hand i hand i den mycket väl utmejslade sviten.
/Likt dom andra i sin hemby/ hade Kaikkinen ett upplag/med den ved som skulle hålla/kåken lagom varm till vintern./ …/En dag ville det sig så pass illa/ att vår Kaikkinen, hän slant och/ högg sig själv i vänsterhanden./ Grannen hörde skriket eka, kom då raskt till kåken nästgårds/erbjöd sig att genast skjutsa Kaikkinen till lasarettet./ ”Kommer inte alls på fråga”/ var det svar som mötte grannen,/ ”ännu duger högerhanden/ för att kunna styra själv och/ växla det gör man så sällan.”/
Minst synlig i denna utomordentligt välskrivna och underhållande debutbok, är faktiskt författaren själv. Här och där syns hans röst, i texter som är mer traditionellt diktformade, men Väyrynens nit och engagemang visar sig främst i att gestalta sin hemtrakt, dess folk och röster.
Många citat, helt säkert hämtade ur verkligheten, kan jag tänka mig att brodera och hänga upp på köksväggen, kanske helst denna:
”Jag är så förbannad så jag inte kan sitta, jag är tvungen att stå.”