Gunnar Valdemar Kieri föddes på nyårsafton 1928 i Kuivakangas, Kieri gård. Han blev det andra barnet i ordningen till Maria Johanna, född Haapalahti, och Emil Isak Kieri. Med glimten i ögat brukar Gunnar säga: ”Det är för mig de skjuter raketer den 31 december.”
Gunnar Kieri växte upp i Kuivakangas by i en tid präglad av fattigdom och en omvärld i stark förändring, under ett 1900-tal när självhushållningen gick mot sitt slut men som under andra halvan bytte spår.
Med tornedalsfinska som första språk gick han tidigt ut i arbetslivet, och just språket kom att prägla hans syn på omvärlden och det utanförskap som det svenska majoritetssamhället skapat i sin iver att försvenska Tornedalen och dess folk. Ett tema som hela tiden finns med i hans författarskap är längtan. Längtan tillbaka till Tornedalen. Detta grundades förmodligen när han redan som 17-åring följde med sin moster till Stockholm, där han fick chans att arbeta och tjäna pengar, men där känslan av hemlängtan alltid var närvarande.
Därför ter det sig en smula osannolikt att Gunnar Kieri skulle debutera som författare på ett främmande språk. Det skedde då han tagit anställning inom det svenska försvaret vid Kungliga Göta Pansarlivgarde i Enköping. Av volontärgruppens 35 personer var Gunnar den enda soldaten från norra Sverige, och den enda som bröt på finska. Hans plan var att få arbete som tullare eller polis i hembygden.
I en övning i uppsatsskrivning i kadettutbildningen, där han skrev om arbetet med flottning i Torne älv, fick han mot alla odds högsta betyg. Detta blev vändpunkten för Gunnar Kieri, som på ett dramatiskt sätt fick sluta i det svenska försvaret. Sedan han satt upp en bild av Josef Stalin i sitt skåp fick han ett snabbt avsked från officersutbildningen.
Därefter hade Gunnar Kieri en mängd olika anställningar. Det tog många år innan han debuterade som skönlitterär författare på ett bokförlag. Först 1972 gav han och arbetskamraten Ivar Sundström vid Piteå gymnasieskola ut boken ”1:a arbetskompaniet Storsien”. Debutboken beskrev en mörkare sida av svensk historia och fick stort genomslag. Dessutom fanns den privata kopplingen till Gunnars eget liv, då hans far Emil var en av de internerade i Storsien, Kalix kommun.
Jag har haft förmånen att resa med Gunnar Kieri i samband med förarbete till de historiska romanerna om Nordkalotten. Det blev då tydligt hur han som författare arbetar med bakgrundsfakta till miljöbeskrivningar. Därför kan man även läsa de historiska romanerna med stor behållning för att även lära sig om olika historiska miljöer. Under dessa resor har Gunnar ofta uttryckt att det var en stor förmån att ha arbetat med många yrken innan han tog steget att försöka skriva på heltid, som skogsarbetare, fabriksarbetare, fotograf, chaufför, instrumentreparatör, institutionstekniker, och med lastbils- och taxiverksamhet. Det har gett kunskap och insikt om människors vardag och olika villkor.
Gunnar Kieri är den första skönlitterära författaren med rötter i Tornedalen som skriver på ett främmande språk. Hittills har han på olika förlag givit ut 18 romaner plus ett stort antal essäer, men även lättläst för vuxna. I stort sett alla verk har Tornedalen som utgångspunkt, eller anknyter på något sätt till människor och händelser i Tornedalen.
Man kan se Gunnar Kieris författarskap som en hyllning och beskrivning av den lilla människans berättelse i det större mer komplicerade skeendet.
Efter debuten kom en serie böcker där huvudpersonen heter Lars. Serien omfattar fyra fristående delar, där Tornedalen och tornedalingar skildras ur ett inifrån-perspektiv, med berättelser om försvenskningsprocessens verkningar, för den enskilde och för gruppen tornedalingar: flyttlass söderut, utsatthet på grund av språk och ständig hemlängtan. Till denna serie bör även läggas till den fristående romanen om arbetsstugorna i Tornedalen.
I början av 1990-talet inledde Gunnar Kieri en historisk romanserie med utgångspunkt på Nordkalotten. Serien omfattar en tidsperiod på över 300 år och ger en stark och initierad bild av Nordkalottens människor i förhållande till den svenska staten och det internationella skeendet under den tiden. Här framträder hans unika förmåga att med korta meningar ge läsaren detaljrika bilder av människor, skeenden och miljöer.
I den historiska romanserien, som inleds med ”Pil med järnskodd spets”, ger han oss ett Nordkalottens epos. I berättelsen knyts ett lokalt–regionalt perspektiv ihop med ett nationellt–internationellt, på ett såväl trovärdigt som begripligt sätt.
Gunnar Kieri har dessutom gett ut fristående romaner, vilka lyser som solitärer. ”Bara ett liv” är en mycket stark läsupplevelse, som redan från start skakar om och skapar en otrygg nyfikenhet.
Boken är helt olik Gunnar Kieris tidigare berättelser, ger perspektiv på relationers komplexitet, både naket och starkt. ”Nimrods källa” är kanske en av de främsta att använda i samband med litteraturstudier, eller för att helt enkelt närma sig författaren Gunnar Kieri och lära känna honom och hans skrivande njutningsfullt.
När jag och gode vännen Johan Sandström en oktoberdag 2018 var på väg upp till Kiruna stannade vi till hemma hos Gunnar Kieri. Det blev ett spänstigt och givande samtal. Även om han nått en hög ålder, så lyser den självironiska bitska humorn fram i samtalet – och lockar till skratt.
Under samtalets gång berättar Gunnar att han slår på datorn varje dag, och faktiskt skriver. Drivkraften är att berätta andras historier, någonting som han gärna vill fortsätta med, länge ännu. Curt Persson