– Allt bygger på min mormors otroligt intelligenta insikt under sin sista tid i livet. Det är den som har gjort det här verket, säger Markus Öhrn.
Solskenet tävlar med kyliga vindar när konstnären och teaterregissören från Tornedalen möter upp på Théâtre de Vidy vid Genèvesjöns norra strand. I Lausanne befinner han sig för att sätta upp föreställningen Hominal/Öhrn tillsammans med den schweiziska koreo-grafen Marie-Caroline Hominal. Liksom flera av Markus verk handlar den om hans mormor, Eva-Britt, från Niskanpää.
I den svagt belysta teatersalen blickar tomma röda säten mot en avskalad scen där en grovhuggen kista gapar öppen.
Här återuppstår Markus mormor, kväll efter kväll, framför en publik som slits mellan jubel, förvirring, äckel och igenkänning.
– Hennes aktioner kan uppfattas som absurda för att hon är en återuppstånden 85-årig kvinna som tar sig friheter att göra saker som inte tillhör den generationen, den åldern eller den kroppen som hon har. Hon är jättesexuell. Hon återföds utan patriarkala normer som styr vem hon är, hon är helt fri, förklarar Markus.
Théâtre de Vidy är en teater med en lång tradition och reaktionerna från publiken, som ofta är lite äldre, har varit blandad.
– Det är en vattendelare. Några blir upprörda, det är en vanlig reaktion och jag respekterar det. Men recensionerna har varit väldigt bra och jag har haft äldre kvinnor som tyckt att det varit helt otroligt att äntligen få se någon ta upp kvinnokroppen på det här sättet. Det skapar väldigt mycket diskussioner, vilket jag tycker är jätteviktigt, säger Markus.
För att förstå varför han vill låta sin mormor återuppstå från de döda som en destruktiv demon måste vi backa bandet och börja i Niskanpää. Här hos mormor Eva-Britt tillbringade Markus en stor del av sin barndom.
– Hon var som de flesta kvinnor i Tornedalen en självuppoffrande människa som aldrig satte sig själv i första rummet. Under hennes sista år hade vi många vackra samtal om livet och när vi förstod att nu närmar det sig slutet så frågade jag henne en gång om vad hon skulle ha gjort annorlunda, berättar han.
Svaret Markus fick var inte det han hade väntat sig.
– “Hela mitt liv har jag varit en god hustru, en god mamma, en god kristen. Jag skulle kanske ha provat att göra något lite mer dumt, något destruktivt, något som jag ångrat.”, sade hon. Det fanns en så otrolig klarhet i det. Hon har aldrig följt några begär. Och hon saknade det. Då lovade jag mig själv att det där måste jag jobba med, säger han.
Sedan dess har Eva-Britt bland annat återuppstått i ett krematorium i Berlin som en stenhård black metal-drottning. Markus har även gett pensionerade kvinnor i Italien chansen att göra precis det som hans mormor aldrig fick. “Azdororna”, det vill säga hemmafruarna, gjorde succé på den internationella teaterfestivalen i Santarcan-gelo, där besökarna flockades för att se dem tatuera, slå sönder bilar och spela noisemusik.
Markus har kunnat leva på sin konst sedan han gick ut Konstfack för tio år sedan, men vägen dit var lång. Först som 30-åring sökte han in till konstutbildningen.
– Att arbeta som konstnär fanns ju inte på kartan när jag växte upp. Morfar hade åkeri, övriga släkten var maskinförare, sjuksköterskor och potatisodlare. Pappa var revisor. Det var jakt och fiske man sysslade med. Så det var min värld.
Istället boxades Markus och paddlade forskajak runt om i världen. Men något saknades. Så mindes han något som hade engagerat redan sedan mellanstadiet: fotografiet.
– Jag tog upp min kamera igen och så sökte jag till Fata Morgana i Köpenhamn, en bildkonstskola. Det var första gången jag tog allt på allvar. Efter det sökte jag till Konstfack och kom in på förs-ta försöket. Där började jag identifiera mig som konstnär på riktigt.
Vad hans mormor Eva-Britt skulle tänka om det destruktiva alter ego Markus skapat för att hylla henne kan han inte säkert svara på. Men en sak vet han:
– Mormor var alltid stolt över mig. Om jag var konstnär eller forspaddlare, det var inte viktigt. Hon ville att jag skulle vara lycklig.