Du har säkert sett skylten med texten "Hälsokälla" på vägen mellan Rutvik och Kyrkbyn. Men har du någonsin besökt den?
Knappt hundra meter in längs stigen, genom den täta barrskogen som silar soltrålarna genom grenarna ligger den. En oansenlig liten pöl med vad man förr ansåg vara stora krafter.
Källvattnets hälsosamma sammansättning uppmärksammades första gången nationellt när den unge Carl von Linné – eller Carl Linnaeus som han hette på den tiden – under sin resa i Norrbotten 1732 bodde hos socknens prost. Den gamle prosten berättade om en källa vars vatten hade botat både hans gikt och njurstenar.
Linné blev eld och lågor och togs omgående till den läkande brunnen.
I sina anteckningar beskriver han hur han testat vattnet – som "smakade av vitriol och luktade likt krut" – på alla upptänkliga sätt. I sina experiment med olikfärgade papper, ockra och galläppellösning konstaterade Linné att källans vatten förmådde neutralisera det myckna salt som nordbon fick i sig genom maten, som ofta konserverades på det sättet.
Men källan föll i glömska.
Tre gånger genom åren har källan rustats upp. 1819 av en ivrig provinsialläkare som trodde på källans vatten, 1982 av Norrbottens museum och slutligen 2007 av friluftsmuseet Hägnan som också berättat historien om källan, som du läser här, på ett plakat som rests invid.
I dag är det en småbubblig brun sörja som möter besökaren vid bryggan. Men bara man sveper bort det översta lagret av barr och bark så skimrar de friska vattendropparna i ljuset igen. Kanske har dessa svaveldoftade pärlor trots allt hälsobringande egenskaper?
Jag vågar i alla fall inte prova.