För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
* * *
Klockan närmar sig 13, tisdagen den 24 oktober. Det är FN-dagen och i många skolor uppmärksammas barnkonventionen och de mänskliga rättigheterna. Men Farhad har tagit ledigt från skolan idag, för första gången denna termin.
Advokaten Kristofer Hansson kommer skyndande in genom entrén till Rättscentrum. Farhad och en personal från hans boende är redan på plats utanför rättssalen, liksom Migrationsverkets handläggare. Gode mannen har blivit sjuk och kan inte komma.
– Det känns lite nervöst, säger Farhad, som knappt har fått i sig någon mat under förmiddagen.
Hela hans framtid står ju på spel.
För två år sedan försökte hela Farhads familj – mamma, pappa och systrarna – fly till Europa, men försöket misslyckades. Istället tog sig Farhad iväg på egen hand, medan de andra blev kvar. Så småningom hamnade han i Sverige och blev placerad i Luleå, där han bor på ett boende för ensamkommande på Björkskatan. Han går språkintroduktion på gymnasiet och har lätt för sig i skolan. Han har många vänner.
I somras fick Farhad ett telefonsamtal från sin mamma i Iran som försatte honom i djup sorg. Hans pappa hade blivit gripen av polisen och utvisats till Afghanistan. Inom loppet av några dagar blev han hittad och dödad av talibanerna.
Kort därefter fick Farhad avslag på sin asylansökan i Sverige. Han skulle återvända till Afghanistan så fort han blev 18 år stod det i beslutet.
Farhad mådde mycket dåligt under sommaren. Han isolerade sig från sina vänner och kunde inte sova. Han fick sömntabletter utskrivna. När skolan börjar i augusti gick han dit, men kunde knappt koncentrera sig på lektionerna.
Han och advokaten överklagade till Migrationsdomstolen. Advokaten yrkade på förtur, eftersom han snart skulle fylla 18 år. När ensamkommande ungdomar fyller 18 räknas de som en vuxna och chanserna för afghaner att få stanna i Sverige minskar då från 83 procent till cirka 5 procent visar statistiken.
Domstolen avslog ansökan om förtur. Men ändå, när datumet för förhandlingen sattes ut till den 24 oktober, två dagar före Farhads 18-årsdag, väcktes en liten, liten förhoppning om att han skulle bedömas som underårig.
De ropas in i rättssalen. Farhad och advokaten sätter sig på ena sidan, mitt emot Migrationsverkets processförare Moa Grahn.
Uppradade på långsidan sitter rådmannen, protokollföraren och nämndemännen. En tolk finns med på bildskärm.
– Rättens utgångspunkt för den här prövningen är att klaganden fyller 18 år på torsdag och om klaganden ska höras som underårig så förutsätter det att rätten avkunnar dom idag. Vi har tre timmar till vårt förfogande, säger rådmannen Rita Hirvelä.
Advokaten har aldrig varit med om att domen kommer så snabbt. Plötsligt förstärks hoppet om möjligheten till permanent uppehållstillstånd.
Det är Farhad som får börja berätta. Han levde sina första tio år i Afghanistan. Hans föräldrars äktenskap var kontroversiellt och efter att de gift sig blev de förföljda och dödshotade både av sina egna släktingar och av talibaner.
– Det handlade om mäktiga personer med kopplingar till staten och de var efter hela min familj, förklarar han.
Det unga paret flydde och höll sig undan i en annan provins. Farhad fick mest hålla sig hemma, berättar han, och kunde inte gå i skolan.
Till slut blev de upptäckta och fick i panik ta sig över gränsen till Iran, där de levde som papperslösa flyktingar.
Farhad har få minnen av tiden i Afghanistan, men efter ett telefonsamtal med sin mamma för några veckor sedan, har han fått hjälp att återkalla minnesbilderna. Hur hans pappa misshandlades när de skulle ansöka om identitetshandlingar. Hur morfadern, en inflytelserik mulla, hotade familjen. Hur några män sökte upp dem i byn, drog in Farhad i en bil, och försökte föra bort honom, tills ett stort antal grannar kom och grep in.
Advokaten lägger fram en lång räcka av argument för att Farhad borde få stanna i Sverige. Hotet mot honom och familjen torde vara uppenbart, i och med att pappan så nyligen blev dödad, menar han.
Den provins där Farhad är född och där han levde sina fem första år tillhör ett av de områden i Afghanistan dit man inte utvisar någon, eftersom det är så oroligt.
I och med att Farhad är omyndig och saknar nätverk eller någon som kan hjälpa honom i Afghanistan borde man inte, ur ett barnperspektiv, utvisa honom dit, fortsätter advokaten.
Sist, men inte minst, hänvisar han till ett rättsfall från Migrationsöverdomstolen som kom i våras. Domen gällde en afghansk pojke som hade lämnat Afghanistan som mycket liten för att fly till Iran med sina föräldrar. Han ansågs inte kunna leva säkert i Afghanistan, eftersom han saknade både nätverk och lokalkunskap om landet, och beviljades därför permanent uppehållstillstånd.
Eftersom domen är prejudicerande ska samma rättstillämpning gälla alla liknande fall framöver.
En gång i timmen tar de en kortare paus. Även Migrationsverkets handläggare får chans att ställa frågor. Hon tycker att Farhad borde ha nämnt flera av de detaljerna han nu berättar om redan under första intervjun hos Migrationsverket. Hon anser att han har ”trappat upp” sina asylskäl inför domstolsförhandlingen för att öka sina chanser att få stanna.
Farhad förklarar att han hade glömt det mesta från tiden i Afghanistan, men att han idag kommer ihåg mer tack vare sin mammas berättelser. Det är uppgifter han har pressat henne på i telefon på advokatens uppmaning. Tidigare har hon inte velat tynga honom med vad som hände i hans tidiga barndom i Afghanistan, förklarar han.
Tjugo över tre är den muntliga förhandlingen klar. Alla får gå ut och vänta medan rätten överlägger.
Advokaten och Farhads boendehandledare som suttit med hela tiden tycker att Farhad har gjort bra ifrån sig. Farhad ler lite försiktigt och håller tummarna. Han hoppas.
Efter cirka 20 minuter ropas de in igen. Rådmannen avkunnar domen: Farhad har inte gjort sannolikt skyddsbehov. Han har inte heller gjort sannolikt ömmande omständigheter. Det finns inget skäl att bevilja honom permanent uppehållstillstånd.
Däremot får han ett fyraårigt uppehållstillstånd för att kunna stanna i Sverige och gå klart gymnasiet enligt den nya så kallade gymnasielagen.
Farhad är ändå nöjd. Fyra år känns som en lång tid, jämfört med scenariot att bli utvisad direkt.
Men en fråga hänger fortfarande tung i luften. Det handlar om Migrationsöverdomstolens prejudikat om att ensamkommande afghaner som vuxit upp i Iran ska få permanent uppehållstillstånd.
Rättens ordförande hänvisar till domskälen som de kommer att skriva och skicka ut om ett par veckor, så frågan får riktas till Migrationsverkets handläggare Moa Grahn.
Räknar ni med att Farhad som tioåring hade skaffat sig en sådan lokalkännedom om Afghanistan att han skulle klara sig bättre vid ett återvändande än den som lämnade landet som tvååring?
– Jag tänker att det handlar om skillnaden mellan att ha haft en hemvist i landet eller att inte ha haft det. Att man kanske har större kännedom om landet om man har bott där i tio år.
Men en tioåring är ju ändå ganska liten eller?
– Det här blir ju ett juridiskt resonemang och jag vet inte hur Migrationsdomstolen kommer att motivera domen. Men det som Migrationsverket har fört fram är att det i det avseendet finns en skillnad mellan fallen. Att man inte kan använda Migrationsöverdomstolens dom rakt av.
Farhad tar bussen hem till Björkskatan. Hans vänner börja snart gratulera honom på Facebook. Fyra år! Det är inte alla som har en sådan tur. På torsdag kommer han eventuellt att få lämna boendet och flytta någon annanstans, eftersom han fyller 18. Han vet inte vart han ska flytta. Men en sak vet han. Han kommer åtminstone att få stanna i Luleå i fyra år till.