Den 4 december 2006. Christina Herrström sitter nedsjunken i en av stolarna i Berwaldhallen och hoppas intensivt att hennes namn ska ropas upp när pristagaren i barn- och ungdomsklassen på Augustgalan tillkännages. Bara ett par veckor tidigare har hon påbörjat cellgiftbehandling mot cancer. Håret har börjat falla av, men drömmen om ett pris för ”Tusen gånger starkare” lever.
– Jag blev plötsligt väldigt girig och ville ha det där priset. Men det fick jag ju inte, konstaterar hon med ett snett leende.
”Tusen gånger starkare” kom att bli den sista bok hon skrev på mycket lång tid. Det berodde inte enbart på sjukdomen, även om det tog tid att komma tillbaka efter cancerbehandlingarna. Christina Herrström förklarar den långa skrivpausen med att hon under en period blev utsatt för ”ett tiofaldigt brott” av en person som utnyttjade hennes förtroende, manipulerade henne och svindlade henne på pengar. Mannen dömdes nyligen till tre års fängelse av tingsrätten.
– Att jag inte har skrivit har inte handlat om skrivkramp eller något annat. Det är livet som har kommit med helt oväntade utmaningar. Men det gör ju livet – tur att vi författare kan använda det som händer oss i skrivandet. Jag kommer att skriva om det som har hänt mig, det är väldigt viktigt att beskriva, säger hon.
Vägen tillbaka till skrivandet kom redan förra året med vuxenromanen ”Denzel” som fick fina recensioner, men snabbt försvann i bokhandeln. Den påbörjade hon innan hon blev sjuk i cancer, men nya boken ”Tionde våningen” är helt nyskriven. Den följer Jorinde, som går på gymnasiet, när föräldrarna skiljer sig. Mamma flyttar till USA för att leva med sin nya kärlek medan pappa, djupt deprimerad, isolerar sig i familjens sommarstuga på en ö. Jorinde bor ensam kvar i lägenheten och har plötsligt fullt vuxenansvar.
Men klarar en tonåring att sköta skola, hem och hyra, hålla fasaden uppe utåt och samtidigt stötta och hjälpa en krisande förälder? På ytan är svaret kanske ett ja, men hur ser det ut inuti Jorinde? Christina Herrström beskriver ömsint och insiktsfullt hur hennes huvudperson brottas med glappet mellan att vara barn och vuxen. Hon vet själv hur det känns.
– ”Tionde våningen” beskriver ett förhållande som i hög grad handlar om mig och min pappa. Min mamma gav sig i väg och jag blev kvar med pappa. Pappa bodde i Skåne och jag bodde i Stockholm, skulle gå klart gymnasiet, och han blev mycket deprimerad. Det blev på något sätt mitt ansvar att ta hand om honom. Det var hemskt jobbigt och det har präglat mig.
För Christina Herrström är temat far-dotter-relationen viktigt. Just det känslomässiga bandet är mer betydelsefullt än många begriper, menar hon.
– Många pappor förstår inte att de faktiskt lär dottern vad en man är, i sin relation till henne. Jag ville också berätta om hur en tjej tar på sig kvinnodomen, tron på att hon har så mycket kärlek och glädje i överflöd så att hon ska läka andra. Den idén om vad en kvinna är finns fortfarande. Man sätter fortfarande flickor bredvid busiga pojkar i skolan, inte mycket har förändrats.
Ifrågasättandet av normer är Christina Herrströms signum. Tv-serien ”Glappet” hyllades för sin skildring av två tonåringar som lever i glipan mellan de kvinnor de förväntas vara och de personer de egentligen är. Och i ”Tusen gånger starkare” förändras balansen i klassrummet när den nya eleven Saga, full av självförtroende och mental styrka, ifrågasätter flickornas underordnade roll i klassen.
– ”Tusen gånger starkare” hade ett tydligt budskap som jag klädde i dramatik. Jag kommer nog inte ifrån det, jag har liksom budskapet i mig. Jag förstår inte varför jag ska skriva om jag inte har något att säga. (TT)