Jo, jag vet att det är lätt att säga att det var bättre förr. Inte minst när det gäller idrott är det ett normalbeteende för oss gamlingar att referera till det som i dag närmast är att jämföra med forntid.
Även om jag håller Maradona som den störste fotbollsspelaren genom tiderna, trots Messis uppvisning mot Liverpool häromdagen, så har idrotten, över hela linjen, självklart utvecklats till det bättre på alla plan, från då till nu.
Men. Om vi bortser från fysisk utveckling, bättre förhållanden och förutsättningar och, kanske framför allt, oerhört mycket bättre kunskaper kring träning, taktik, pedagogik, kost och så vidare så finns det en hel del i övrigt att önska i den idrottsvärld som vi lever i just nu.
Individualism och egocentriskhet har det allt handlat om, typerna har alltid funnits där, de som gått sin egen väg, de extra starka, de speciella, de obrydda.
Börje Salming är en given centralfigur i Jens Linds och Alberg Svanbergs lysande hockeydokumentär-serie Ishockeyns historia (se den!). Salming slog sig fram i en tid då Philadelphia fightade till sig NHL-titlar. De slogs, hotade döda alla motståndare och skrämde skiten ur allt och alla med sin gangster-attityd och vansinniga brutalitet.
Han stannade 16 säsonger i Toronto Maple Leafs, han fick uppleva två av den svenska idrotts- och tv-historiens känslosammaste och mäktigaste minuter med de stående ovationerna inför mötena med USA och Kanada – i ishockeyns födelseland.
Hjärta. Lojalitet. Och självklart kunnande. Salmings koncept som vann mer än matcher. Som hittade betraktarnas själ.
Vem stannar 16 säsonger i samma klubb eller förening i dag? Inte många. Någon? Vem känner den stoltheten, den äran som ger den motivation som krävs för det hårda jobb som krävs varje dag? Någon?
Förutom att lojalitet närmast är ett skällsord och till och med kan hånas i dagens individstyrda samhällsbild där vi tenderar att mest skylla på någon annan när det blir tokigt, skrika nej, nej högst och ljudligast för att sedan inte bry sig om ansvaret för att lösa konflikten eller problemet. Nån. Den där nånifieringen gillar jag inte.
Tror att Börje Salming inte alls gillar den heller. Och knappast Börje Andersson-Junkka.
Ni vet Parka-Börje som springer efter sidlinjen i sitt älskade Parkalompolo, blev tv-kändis med sina raka åsikter om korta--bollar-gubbar, belönades på Fotbollsgalan och som påpekade för landslagscoach Janne Andersson att han minsann borde spela med libero.
Börje Andersson-Junkka är en bit över 80 år. Han har levt med byns fotboll i ett helt liv. I en by där allmän väg tar slut. Han tycker fortfarande det är lika kul varje dag, ”som det var i går jag började. Ludde, så känns det”, sa han till mig när vi sågs vid en fotbollsplan nära mig i för en vecka sedan.
Börje är så mycket mer än en kulig fotbollsgubbe. Ni alla föräldrar med barn i idrotten, ni alla som har anknytning till någon form av föreningsliv, oaktat om det handlar om idrott. Ni som tycker det är ledarna som ska ta hand om era barn, se till att tokigheterna upphör när ni lämnat, stängt bildörren och åkt vidare, ni som aldrig skulle kunna tänka er att kliva på ett uppdrag i en styrelse, som tränare, ledare, ni som vill lita på nån. Annan. Tro nu inte att jag inte tycker att ni har något rättfärdigande i vårt samhälle, att ni är värdelösa på något sätt. Nej, så är det inte alls.
Det enda jag ber er om är att någon gång stanna upp och ägna Börje en tanke. Och alla de andra ideella krafter som verkar för oss alla där ute. Bromsa in livet lite. Vi behöver alla göra det emellanåt. Vi behöver Börjar annars blir det för många Slutar – och då skulle våra själar vara så mycket tommare, vår omgivning så mycket fattigare.
Vi behöver broar mer än avgrunder.
I dag mer än någonsin.