Milde är sju år, sjutton år, tjugoåtta år gammal när vi möter henne i ”Händelsehorisonten”. Hon är barnet som tillsammans med sin mor har deporterats till Utkanterna. Hon är tonåringen som i protest mot förtrycket anför ett uppror. Hon är den vuxna kvinnan som stympad av tortyr straffas ytterligare genom att skickas ut i rymden, som ett led i ett vetenskapligt experiment.
Mot det svarta hålet, mot punkten utan återvändo.
En kortfattad resumé av handlingen gör knappast Balsam Karams roman rättvisa. Om de allra flesta författare utgår mest från frågan ”vad ska jag skriva om?” har hennes huvudfråga i stället handlat om skrivandets ”hur”.
– Det är extremt viktigt att veta hur man ska skriva om det man skriver om. Och det huret kan vara väldigt svårt och arbetsamt att komma fram till, säger hon.
Svaret på frågan ”hur?” är i det här fallet ”solidariskt”.
– Jag har resonerat kring hur ett språk skulle kunna se ut som är helt solidariskt med sina karaktärer, på ett sätt närapå förälskat i dem. En av mina absoluta favoritförfattare Toni Morrison har pratat om att hon kan läsa en text och veta vem författaren har skrivit för, om det är för vita eller svarta personer. Jag vill skriva för dem som finns i boken, konstaterar Balsam Karam.
Egentligen vill hon inte tala så mycket om sig själv. Men hon berättar att hon redan som barn och tonåring var en flitig läsare. Kanske är Balsam Karams relation till språk mer speciell än andras eftersom hon har tre modersmål – svenskan inte är ett av dem. Med sig från tiden innan hon som sjuåring kom till Sverige hade hon kurdiskan, arabiskan och farsin.
Via läsningen bekantade hon sig med ett språk som hon inte talade hemma. Och när hon började skriva i 20-årsåldern insåg hon att läsning kanske är den viktigaste aktiviteten för den som vill skriva.
Parallellt med skrivandet arbetar hon nu som bibliotekarie i Rinkeby, en uppgift hon ser som extremt viktig, men också slitsam eftersom branschen präglas av resursbrist och underbemanning.
Språket i ”Händelsehorisonten” skimrar också när det skildrar sådant som i and-ras ögon skulle kunna beskrivas som misär. Mödrarna och barnen som deporterats till Utkanterna lever i skuggan av en gigantisk soptipp, amputerade från samhällskroppen, men det är ömsintheten mellan människorna och de solidariska gesterna som dröjer sig kvar i läsarens minne.
Ett kantstött plommon och en kopp te i skymningsljuset framstår som en gudagåva. Balsam Karams språk får även, möjligen lite oroväckande, en kastad molotovcocktail att framstå som en rimlig motståndshandling.
Romantiserar hon det väpnade upproret?
– Jag tycker inte att det finns någon romantik i att vilja göra uppror. Det är väl snarare så att som berättelsen är skildrad är den helt och hållet på Mildes sida. Om man läser boken och följer dess logik har jag svårt att se att man skulle tycka att jag romantiserar det extra mycket. Då romantiserar jag i sådana fall allt.
Att skriva ”Händelsehorisonten” har inte varit lätt. De första fragmenten kom till för tolv år sedan, i många år saknade hon de ekonomiska möjligheterna att skriva koncentrerat på heltid. Möjligheten att gå på skrivar-skola gjorde att skrivandet accelererade, men det var egentligen först när hon blev gravid och sedan drabbades av en personlig tragedi som boken blev färdigskriven.
– Jag förlorade mitt första barn, min dotter, tre dagar innan hon skulle födas. Det var en obeskrivligt traumatisk händelse i mitt liv, men också en sorgeprocess som möjliggjorde att den här boken blev klar. Plötsligt var det som om jag kunde distansera mig från den tillräckligt för att skriva klart den.
Att hon har förlorat ett barn är ingen hemlighet – Balsam Karam är angelägen om att familjer som drabbas av liknande förluster ska veta att de inte är ensamma. Däremot har hon varit orolig för att fokuset på henne som person ska inverka på läsningen av boken.
– Jag är inte intressant, det är boken som är intressant. Men det har ändå hänt och det har varit extremt viktigt för bokens skapande.
– Det kändes som en enorm seger när jag blev klar med boken. Det kändes som om hon och jag blev klara med den, säger hon. (TT)