Kraschen den 27 oktober 2014, som tog JuraijBereznanin liv, innebar i förlängningen en fällande dom mot SSAB för arbetsmiljöbrott. Stålkoncernen dömdes på torsdagen att betala en företagsbot på 1,5 miljoner kronor och 40 000 kronor i skadestånd Bereznanins son.
– Det är bra att det blir repressalier när man inte följer regelverket, när man kan påvisa brister som är så allvarliga att man blir fälld i en domstol. Det är ju mycket allvarligt, säger Roger Forsberg, IF Metall huvudskyddsombud på SSAB.
Forsberg tycker att stålkoncernen ska acceptera domen och gå vidare med säkerhetsarbetet.
Luleå tingsrätt konstaterar i domen att SSAB har haft en hög ambitionsnivå att efterkomma arbetsmiljölagens krav – med arbetsmiljöplan, riskbedömningar, samordningsmöten och skyddsronder. ”Emellertid uppstår frågan om SSAB för att driva projektet framåt effektivt hade ett giltigt skäl att sätta den nerfällda och låsta bommen ur bruk dygnet runt.”
Domstolen anser också att det är anmärkningsvärt att SSAB har ”övervältrat ansvaret för säkerheten nattetid på de enskilda entreprenörerna eller på dessa företags enskilda arbetstagare”.
– Med facit i hand så är det bara att säga att det är oacceptabelt. Hur man har tagit det beslutet vet jag inte. Sedan var det väl brister från bägge håll. Han körde ju ut och hade inte koll på läget, entréprenören. Men bommen skulle ju vara stängd, säger Roger Forsberg som tror att domen har ett viktigt signalvärde.
– Efter att det hände har man tittat på det här, så att det aldrig ska få hända igen. Bommen är nu konstant stängd. Skulle man nu ha i gång ett sådant här projekt igen är jag helt övertygad om att bommen inte kommer att vara i uppfällt läge. Och när någon ska passera, ska det naturligtvis vara en tågvakt på plats.
Tror du att domen i förlängningen innebär en skärpning när det gäller säkerhetsarbetet?– Det har gått tre år sedan olyckan och jag ser att det har blivit en skärpning. Alla våra anställda och cheferna naturligtvis är mycket mer på tå nu kopplat till "säkerhetstänket". Men kan aldrig klappa sig för bröstet och tro att nu har vi kommit i mål, att det aldrig kommer att hända igen. Utan man måste alltid tänka det värsta scenariot när man gör riskbedömningar. Oavsett vilket jobb man ska göra ska man tänka: vad är det värsta som kan hända?