– Vi har jättesvårt att rekrytera. Vi skulle behöva minst en och helst två ingenjörer till, säger Anna-Greta Henriksson, enhetschef.
Landstingets verksamhet bedrivs i dag vid Sunderby sjukhus och Gällivare sjukhus (se faktaruta).
– Det är ett oerhört viktigt arbete men få vet om att det finns. De som arbetar här gör ett fantastiskt jobb. Det är ett riktigt hantverksyrke där de ofta får vara lite av uppfinnare och hitta egna lösningar. Och de får mycket kontakt med patienterna och lär känna dem bra, säger Anna-Greta Henriksson.
Det håller ortopedingenjör Hans Grönberg med om.
– Jag började 1976 och kan säga att det finns nog inte en patient eller protes som är den andra lik. Vad jag tycker om jobbet? Ja, jag har ju blivit kvar här i 40 år så det säger nog det mesta. Man får träffa folk och ja, hjälpa alla möjliga. Det är ofta inspirerande.
Just nu fixar han med en myoelektrisk armprotes, där ägaren kan styra handen till att gripa och stänga.
– Den tillhör en tidigare soldat som förlorade armen för 35 år sedan när han gick fram till en blindgångare som exploderade. Den behöver åtgärdas.
Desto färskare i branschen är ortopedingenjören Klara Blomgren, som arbetat två år i Sunderbyn. Hon jobbar med en gipsavgjutning av en fot, som ska bli modell för ett plastinlägg i en sko.
– Det är en patient som belastar insidan av foten för mycket.
Hon arbetar ofta med ortoser till barn, som alltså inte är proteser utan hjälpmedel som används som stöd eller skydd, ofta för att underlätta gång eller räta ut leder.
– Ofta träffar man barnen med föräldrar och sjukgymnast. Det är ett roligt och varierat jobb, känns som man aldrig kan bli fullärd.
Miljön i verkstaden är lätt bisarr. Underbensproteser av olika slag står lutade mot ortopedingenjörerna Tomas Ögren och Stefan Holmboms skrivbord, en handprotes i trä av äldre modell fungerar numera som pappersklämma (!) och i ett skåp plockar Hans Grönberg fram en plasthand när han letar "reservdelar".
Produktionen pågår på olika stationer. Inte långt från Klara Blomgren arbetar ortopedteknikern Filip Nilsson med ett sittstöd, en korsett, för barn medan skoteknikern Robert Nilsson arbetar att tillverka speciella skor till en diabetiker.
– De ska vara rymliga. Vi har också speciella inlägg med avlastningar för att inte belasta sår, säger Robert Nilsson.
Den här dagen är det dags för Bernt Sydfeldt från Öjebyn att få åka hem med sin underbensprotes, som Tomas Ögren under fyra dagar hjälpt honom med.
– Jag har bott på patienthotellet men nu bär det av hem och träna, säger Sydfeldt, som provgår sin protes med hjälp av rullator.
– Man blir ansträngd fort. Jag fick blodförgiftning i ett sår som inte ville läka och amputerade benet midsommar 2015. Sedan dess har jag inte varit uppe på benen så kroppen känns svag.
Bernt Sydfeldt haltar rejält han går.
– Det beror på att lederna i knäet har dragit ihop sig. När han börjar använda benet igen så tränar han upp det och det blir betydligt lättare att stretcha med protesen på plats, säger Tomas Ögren.
Förutom olika proteser och ortoser av hårdare material tillverkar man även textila hjälpmedel, exempelvis korsetter, bråckband och klädsel till sitsar.
– Ibland tillverkar vi allt själva. Vid andra tillfällen har vi hjälp av halvfabrikat från leverantörer som sedan skräddarsys efter patientens behov och mått, säger Britt-Marie Wiklund, sytekniker tillsammans med Lisbet Kämpe.
Den senare går snart i pension men sedan några månader går undersköterskan Ann Johansson introduktion för att lära sig jobbet som sytekniker.
– Det är mycket att sätta sig in i och lära sig men jag tycker att det är ett roligt och intressant jobb, säger Ann Johansson.
Anna-Greta Henriksson planerar en marknadsföringsoffensiv för att underlätta rekryteringen.
– Utbildningen finns bara i Jönköping och det är mest de som bor i närområdet som söker sig till utbildningen. Vi ska besöka skolan och "lobba" för Norrbotten. Vi tänker även besöka en utbildningsmässa i Piteå i februari och träffa några avgångsklasser på gymnasiet för att förhoppningsvis väcka intresset att söka till utbildningen, säger hon.
Under 40 år har Hans Grönberg varit med om ett och annat. Som när en armprotes något överraskande hittades på isen utanför Luleå. Ägaren efterlystes av polisen och kom sedermera till rätta.
– Jag hade lite koll på vem det var. Han hade kört skoter och tappat armen.
Eller mannen som hängt upp armprotesen i fiskebodan över vintern och lämnade in till våren.
– Han använde den bara när han drog nät så det var inte så noga. Det var genomrostad så klart så den fick jag reparera. Ja, det är ett omväxlande jobb.