Ida, 21, älskar folkrace – men framtiden är osäker

Ida Hasselås tävlar i folkrace för Luleå motorsällskap, något hon har gjort sedan hon var femton. Vi träffar henne en varm sommarkväll på hennes hemmaarena, Näverbergets motorstadium i Måttsund.

– Jag har haft ett motorintresse sedan jag var liten och hängt med pappa i garaget. Sen körde min farbror folkrace när jag var liten, så det är väl därifrån intresset har kommit. Men från början var jag lite tveksam och tyckte det kändes lite läskigt, så det var inte givet att jag skulle börja, berättar Ida efter att ha kört ett varv.

– Jag gillar tävlingsinstinkten och adrenalinet man får, fortsätter hon.

Ida ser sig själv som en vinnarskalle.

Ida har tävlat i folkrace sedan hon var 15.

Foto: Reino Jillker

– Går det dåligt är det mycket ilska. När jag var yngre tog jag ut det över farsan, han fick ta mycket skit, skrattar hon.

– Folkrace är som en billigare variant av rallycross. Det är en bilsport där man tävlar i heat och försöker samla så mycket poäng som möjligt inför finalerna.

Eftersom flera bilar tävlar samtidigt mot varandra på banor som inte är särskilt breda blir det ofta närkontakt mellan de tävlande.

– En gång när jag voltade rullade jag mellan tre och fyra varv. Det var under en tävlingshelg i Älvsbyn. Jag blev mest irriterad, inte rädd, berättar Ida i en paus.

Inte heller pappa Niklas Hasselås tycker det är läskigt att dottern tävlar i folkrace.

– Jag är inte orolig när Ida tävlar, det är så otroligt sällan något allvarligare händer. Det är större chans att vi gör illa oss i en trafikolycka på vägen till en tävling än när hon är på banan, säger Niklas medan Ida gasar i väg igen.

Fortsätter du tävla efter att du har voltat?

– Om bilen går att köra jag absolut nästa heat. Man kan vara lite stel i nacken dagen efter, säger Ida med en axelryckning.

I pauserna torkar Niklas av vindrutorna och ger Ida en burk med mineralvatten som hon kan svalka sig med. Ute på den dammiga banan steker solen och vind är det brist på. Klockan är sju på kvällen och det är närmare 25 grader varmt.

– Det är nog mellan 40 och 50 grader här inne, pustar Ida inifrån bilen.

Bilen är en Opel Vectra A.

Foto: Reino Jillker

Sporten påverkades mycket av coronapandemin, något både Åke Dellenbäck, ordförande i Luleå motorsällskap, och Ida Hasselås vittnar om.

– Det var mycket tuffare, klubbens bilsportare hade ingen verksamhet överhuvudtaget och banorna växte igen. Anläggningarna har varit väldigt eftersatta, berättar ordförande.

Ida påverkas också av att det varit tuffare tider för föreningen.

– Just nu har klubben det lite svårt och vi är få aktiva inom folkrace. Det krävs väldigt mycket ideellt arbete för att hålla igång en sådan här anläggning och för att kunna arrangera tävlingar, säger hon och blickar ut över den stora stadion.

Hon berättar att deltagarantalet på tävlingarna påverkades av coronapandemin.

– Man märkte ju av en dipp efter pandemin, det var svårt för folk att komma i gång igen. Att priserna höjts så mycket de senaste åren tror jag också kan ha gjort att vissa varit tvungna att sluta. Det är mycket som ska köpas in. Folkrace är ingen billig sport, men det är en billig motorsport.

Man behöver mycket säkerhetsutrustning för att köra folkrace, som den här flamsäkra overallen som Ida tar på sig.

Foto: Reino Jillker

Folkrace kräver, förutom själva bilarna (som Ida förresten har fyra av), mycket utrustning. När Ida Hasselås ska tävla tar de bland annat med sig släp, reservdelar, tält, däck och säkerhetsutrustning.

– Vi tar med oss 16 däck när vi ska på tävlingar, berättar Niklas Hasselås medan Ida är ute på banan och gasar.

Niklas meckar med bilarna och följer med Ida på tävlingar.

– Jag tycker om att hjälpa till, jag har alltid haft intresse för att skruva i bilar.

Han ser inte allt fixande omkring som krävs för att kunna utöva folkrace som en börda.

– Meckandet är en del av sporten. I stundens hetta kan det vara många svordomar när något krånglar, men efteråt inser man att det är en stor del av tjusningen med folkrace, säger Niklas med ett leende.

– Alla är glada och hjälpsamma på tävlingar. Det är samma personer som åker runt, så man känner alla, fortsätter han.

– Det är väldigt familjärt, lägger Ida till.

Tycker du om att ha med dig pappa på tävlingarna?

– Jo, det tycker jag. Det är kul att ha ett gemensamt intresse. Att vi har något vi åker och gör tillsammans även fast jag flyttat hemifrån, tycker Ida.

Hur länge kommer du hålla på med folkrace?

– Så länge jag tycker det är kul och pappa hjälper till, säger Ida och sneglar på Niklas.

– Så länge vi båda tycker det är kul, ändrar hon sig efter någon sekund.

Ida Hasselås sladdar i en av banans kurvor.

Foto: Reino Jillker