Läser i NSD den 25 och 28 maj om Vision Nya Gällivare. Vision är ett vackert ord men jag känner att något är fel. Vad?
Kommer sedan på det. Det är en vision där det nuvarande och det förflutna raderats bort, både miljö och befolkning. Allt är utformat på ett nytt blankt papper.
Arkitekters och monumentbyggande kommunalråds våta dröm, för att inte säga utlösning.
Vi börjar på nytt, slipper all gammal skit. När allt egentligen började vill vi inte veta, för historien är ju bara grå och trist.
Därför raderar vi ut Hembygdsområdet, det passar inte in. Vem ids titta på gamla hus och kåtor, dricka kaffe i Strandkaféet och lyssna på forsen? Eller besöka den urgamla fotbollsplanen från säkert trettiotalet?
Nej, här ska ju den nya grå muren byggas. Kommunalrådet Tommy Nyström säger att han är visionär. Har han en egen vision? Har aldrig hört talas om den. Eller har han svalt någon annans? Det här inglasade Gällivare ser nytt och häftigt ut, alltså måste det vara bra.
Han har kanske en vision om att slå Kiruna som arkitektoniskt nyskapande, eller Luleå, eller Stockholm?
Men människor behöver inte politikers självtillfredsställelse. Människor behöver politiker som står upp för ett gott samhälle med solidaritet och jämlikhet där alla får plats.
Var manifesteras det? Vilka ska bo här? Det verkar vara någon slags penningstinn stadseuropé som vill och kan köpa omedelbar behovstillfredsställelse. Eller lika penningstinna turister.
Var finns de med normala inkomster, de arbetslösa, sjuka och gamla i den här människobefriade visionen?
Ingen går med rullator, de unga männen bär slips och vackra unga kvinnor sippar latte under glastaket i Nya Gällivare.