Precis som sin manlige föregångare Don Quijote har hon förläst sig på romaner. Efter giftermålet med den genomtriste landsortsläkaren Charles Bovary sitter Madame Bovary fast i en strypsnara av medioker borgerlighet. Allt är intetsägande, allt är tråkigt, men Emma Bovary flyr från den förlamande tristessen med hjälp av romantiska drömmar.
En dag förverkligar hon dem, tar sig en älskare och sedan en till. Med hjälp av hem-inredning, inköp av vackra föremål, kläder och utsökt mat sätter hon guldkant på tillvaron.
Madame Bovary får aldrig nog, begär allt fullt ut. Hon försätter sig själv och familjen i en omöjlig ekonomisk situation genom täta besök hos pantlånaren och försummar sitt enda barn.
Hennes älskare stöts till slut bort av hennes omåttliga krav på bekräftelse och kärlek.
Självklart slutar det illa. Ingen spoilervarning behövs i en artikel om Gustave Flauberts roman ”Madame Bovary”, där en av grundförutsättningarna för historien är att huvudpersonen tar sitt eget liv genom att svälja arsenik. Men inte ens på dödsbädden verkar hon ha ”vett att skämmas” över sina pretentioner, konstaterar Sara Danius i en text om romanen i Dagens Nyheter 2012.
Självupptagen intill grymhet, naiv intill dumhet, fången i drömmarnas värld som en okysst fangirl. Nej, Emma Bovary är inte helt lätt att sympatisera med. Men Flaubert, som inspirerats till berättelsen av en tidningsnotis om en läkarhustru som tagit sitt liv med gift, var inte sen med svaret när läsarna undrade vem som var ”den riktiga” Emma.
”Madame Bovary, det är jag”, slog han fast. Det gäller kanske även alla vi andra som någon gång har tillåtit oss en stunds rosenröd tankeflykt bort från den grå, grå verkligheten. (TT)