På biblioteket, i bokhandeln eller på loppisar. De står där bland bättre böcker och pockar på vår uppmärksamhet.
Men böcker försvinner. Stjäls. Slängs. Och bränns. Heinrich Heine (1797–1856) skrev ”där man bränner böcker brän-ner man till slut även människor”.
Men i vår tid är det en sanning med modifikation. Böcker är en del av slit-och-släng-samhället. Trösten är väl att de i bästa fall hamnar på någon loppis. Eller blir bränsle åt värmeverken.
Men var finns det förbrukade, det slängda, i litteraturen?
Tålmodigt vatten
Tålmodigt kött
Blir sopor
(Tua Forsström)
Låt oss direkt bringa klarhet. Med skräp i litteraturen avses inte skräplitteratur. Till sådan brukar vi räkna Harlekin, Reader’s Digest, Grottbjörnens folk, en stor mängd självhjälpsböcker, chick-lit, vissa delar av krimgenren. Exemplen kräver dock en gardering eftersom alla säkert inte är överens.
Skräp i litteraturen utgår från mänsklig utveckling och så kallad civilisation.
Mänsklig historia är också historien om avfall. Skräp.
Vi moderna människor har en livsstil som kan mätas i tonvis av sopor.
Vi köper. Vi slänger. Och vi tycker att vi är duktiga när vi matar containrarna på återvinningsstationen.
På tal om återvinning är detta en självklar del i många författarskap. Man brukar säga att författare skriver samma historia – om och om igen.
Vid ett besök på en soptipp skrev Ulf Johansson (signaturen ULJO på poeter.se) dessa rader:
Konserver och mjölkpaket
där ligger i en röra
en telefon av bakelit
som aldrig mer kan störa
[...]
Sopor bär problem
på sin sista färd
sakta de förmår
att erövra vår värld
Poesin bangar inte för skräp. Poesin vore inte poesi om den inte kände till motsatserna. Sorg, längtan. Konsumtion, avfall. Livet, döden. Allt finns där i vår vardag. Så även i litteraturen.
För Durs Grünbein har soptippen varit mycket mer än litterär metafor. Han växte upp i ett av de allierade sönderbombat Dresden. Så inte för inte präglas hans dikter av en viss arkeologisk strävan.
I dikten Casta Diva finns följande rader:
Kvävd under soporna – den nya runa
Som snart kan läsas på varannan grav.
Ute är kärleksdöd på scen, publikt,
Är opera-furor, passion och patos.
I denna tid som konstaterats saknad
Och efterspanas under det den flyr
Är det ditt eget berg av skit du dör av.
För fem år sedan kunde man i Göteborg lyssna till poesi framförd av talande papperskorgar. Det gällde att slänga skräpet rätt – annars blev det ingen dikt.
Med eller utan talande papperskorgar: framtidens poesi kommer säkert att präglas av tillväxtens baksida – mera skräp, mera sopor.
Och självfallet också från lyckade exempel på återvinning.
Eller också får vi lita till Sturgeons lag, uppkallad efter science fiction-författaren Theodore Sturgeon.
Han sa:
– Nittio procent av allt är skräp.
Om så får du läsare välja vilka tio procent av den här textens närmare tre tusen tecken som var värda något.