Marsvinen springer runt på golvet. Grimman, syrgasen, som sitter i näsan hamnar hela tiden på sniskan och tre gånger om dagen försöker hon få i sig en näringsdryck. Berit Susanne Fred-riksson, Sussi, är döende. Hon är mager som ett skelett och hon som hatat ensamheten ligger ensam i en soffa. Närvarande i sin frånvaro finns Tony, den man som hon aldrig helt lyckats lämna och som inte heller lyckats lämna henne förutom i små korta undantag. Ibland ger hon sig ut och letar efter honom, så som hon gjort många gånger förr. Men hon blir allt mer fast i soffan.
Att läsa Anna Ringbergs andra roman Till minne av Berit Susanne Fredriksson får mig på något sätt att tänka på den franska författaren Marguerite Duras, eller snarare de alkoholindränkta kvinnor som ibland snavar runt i hennes romaner, till exempel Emily L. Kanske är det något med intensiteten och innerligheten. Samtidigt är Ringbergs prosa långt ifrån just den typ av romantiskt skimmer som vilar över Duras kvinnor. Snarare är det diskbänk och svensk socialdemokrati, mer Berit Susanne Fredriksson, mer ”Sussi” än Emily L.
Dessutom känns den stundom ytterst fysiskt våldsamt. När jag läser om Sussis sjukdomskropp gör det direkt ont i min egen kropp. Blodet som kommer ur munnen, syrgasen i näsan som rättas till. Hela tiden. Hostan, benknotor som sticker ut. Hon är fysiskt trasig och mitt i allt detta kärleken eller det intensiva beroendet till Tony, spriten och cigaretterna. Samtidigt som meningar som: ”Jag saknade receptionen om nätterna att se strålkastarna lysa upp parkeringsplatsen där utanför. Det fanns en slags stilla frid i de stunderna.”, även gör något annat närvarande.
Anna Ringberg debuterade 2010 med ”Boys” och det finns vissa likheter mellan dessa två böcker, båda närmar sig frågor som rör gränsen för det mänskliga. Men, det finns en annan sorts klarhet i ”Till minne av Berit Susanne Fredriksson”. En klarhet kring frågan om ett värdigt/värdefullt liv som sätter något i gungning men som också ibland blir för tydligt. Romanen består av tre delar och har två berättare. Först är perspektivet Sussis. När hon är död så är det istället hennes bror, Putte, som söker berätta om vem hon var. Tredje delen utgörs av Puttes och Sussis gemensamma saga ”Sagan om hästarna” som jag faktiskt ställer mig lite frågande till varför den ens är med.
Däremot sker något efter, eller i takt med att Putte berättar om Sussi från utsidan. Mötet mellan Puttes knastertorra, och redogörande stämma och Sussis berättarröst, liksom vad de berättar om, skapar sprickor i porträttet av Sussi och gör att texten letar sig in under huden. Det är med andra ord mellan vad som sägs och i frågetecknen som Sussi, liksom texten, blir till kött och liv. Att Ringberg lyckas med detta på de knappt 130 sidorna är, tycker jag, ganska imponerande.