Vi kan kalla henne Pillan. En högst vanligt förekommande kvinna. Ändå ser vi henne sällan – eller egentligen aldrig. Inte på film i alla fall. Eller tv. Inte i tidningar eller på scen.
Enligt den rådande normen anses hon aningen överviktig. Eller på ren svenska faktiskt fet. Trots detta har hon mage att bära kläder som visar – just det – mage.
Hennes lätt stånkande äcklar folk. För att inte tala om den uppenbarliga lättjan. Hon både röker och pimplar rödvin.
Pillan är en jävel på att laga mat. Faktum är att hon sitter på recept nog att fylla en kokbok eller två. Böcker som faktiskt skulle kunna casha in en hyfsad slant åt säg Bonnier.
Men det kommer aldrig hända. Inte heller kommer det bli matlagnings-tv, Skavlansoffa eller folkkärsstämpel.
Jag tror ni fattar vart jag vill komma. Och att det här är ett system, faktum, fenomen som retar gallfeber på mig. Så till den grad att jag allt som oftast väljer bort, slår av, småspyr i min egen mun.
Jag menar, hur kommer det sig att Plura går bra. Liksom Rolf Lassgård. Eller egentligen valfri manlig, svensk skådis. Varför är det HELT otänkbart att Pillan faktiskt skulle kunna stå där på bästa sändningstid – härligt ofräsch och totalt jäkla mänsklig.
Det här har slagit mig miljoner gånger förr. Och flera före mig har påpekat detta faktum. Exemplen är liksom oändliga och senast i veckan drabbade det mig då jag småfräsande tog mig igenom tv-serien Den fördömde med en flåsande (what´s up med det liksom?!) Lassgård som ärkesvin. Ett ärkesvin som såklart ändock får kvinnorna på fall och respekt på jobbet.
Var är alla kvinnliga motsvarigheter? Alla talangfulla skådisar, sångerskor och programledare som precis som sina manliga diton bedöms utifrån vad de presterar inom sitt gebit och inte utifrån midjemått och stomatolleenden.
Och säg inte Melissa McCarthy! Allvarligt. Har ni sett henne i någon annan roll än klämkäck, putslustig sidekick till en lite smalare, lite snyggare och lite mer lyckad Kristen Wiig-typ?
För så är det. De här normbrytande (nåja) damerna är alltid ett litet udda och framför allt roligt inslag. En singelbrutta som ständigt är på jakt efter den stora kärleken. Som ingen vill identifiera sig med men som vi lite medlidande skrattar åt. Nämen Tok-Fia.
Jag kanske gjort min IMDB-sökning slarvigt men än så länge har jag inte hittat en icke-komedi där McCarthy spelar människa och inte skojfriskt alibi.
Det här är så tröttsamt. Jag är så urbota less på denna ojämställdhet. Vidare är jag minst lika less på att ta del av alla dessa mansporträtt. En försupen manspolis som lider av lite småångest som han är heeelt inkapadel att deala med (suck it up princess!). Eller någon kvinnomisshandlande artist som sjunger om att boys don´t cry (snaaaaark).
Herregud, jag hade kunnat mala på i evigheter, ackompanjerad av näthatarnas skaffa-dig-en-hobby-mantra eller har-du-fått-för-lite-k*k-dito. Och javisst, det är bara att inte titta/lyssna/läsa. Valet är fritt! Och jag kan ju sätta OITNB på repeat hela sommaren.
Jag klarar mig. Jag är rätt bra på att nosa fram de där få guldkornen som finns.
Men. Kan vi inte istället komma överens om att det en gång för alla är dags att lämna 1800-talet bakom oss.
PS. En man som heter Ove är den sämsta film jag sett just på grund av ovanstående.