Jag hade hellre blivit sparkad mellan benen...
Nu har jag förvisso bara pratat med människor i 20-30-årsåldern, den målgrupp som rent procentuellt sett förmodligen lyssnar mest på musik.
Men det norrbottniska musikintresset skall inte belönas, det skall bestraffas och dödas. Och bödeln för avrättningen heter Luleåkalaset.
Det finns ungefär tre-fyra akter jag kan tänka mig att se. Young Ivy, Luleåbon som flyttade till Los Angeles, är en av dem. Ingen av dem spelar på den största scenen i södra hamn.
Jag hade nog hellre blivit sparkad mellan benen än att behöva titta på E-Type igen. Detta har andra redan hatat på, trots att det inte känns fräscht att stämma in i kören ser jag inget annat val.
Jag tvivlar dock inte på att bödlarna som delar ut den dödliga injektionen älskar sina nära och kära.
Om inte annat har väl filmen Den Gröna Milen lärt oss just det.
Kanske är det därför Luleåkalasets profil som "familjefest" fungerar så bra. Det intressanta är att just åttiotalistgenerationen inte räknas in som en del i detta begrepp. "Familjen" alltså. Och det är väl okej att exkludera en målgrupp helt och hållet. Men jag har inte varit 22 i hela mitt liv. Inte ens när jag var sju har jag tyckt om en "familjefilm".
Vore det radikalt att föreslå en existens av skillnad i smak? Att en viss typ av smak daltas med, för att den råkar tillhöra en mer betalande målgrupp?
Det ligger väl i tiden att allt som genererar vinst är bra, och allt som inte gör det är dåligt. Åtminstone i detta hav av foppatofflor och barn som blivit höga på glass.
På vägen in till stan såg jag en tjej som hade stylat sig helt fantastiskt hängivet. Hennes dreads gick i svart, grönt och rosa.
Hon bar latex, var hårdsminkad. Hennes blandning av goth och neo-ravestil, tilltalandes högst ett dussin människor, gav mig nästan en tår i ögat.
Hon är en ensam kontrast mot familjekulturen. Blomman som växer ur en hög med skit.
Så jobbar vi med nyheter