Det har gått snart åtta månader sedan fyrabarnspappan Mikael Panzare blev brutalt misshandlad inne och utanför en lägenhet på Porsön i Luleå, se intilliggande artikel.
Han säger till NSD att han inte minns någonting från själva misshandeln.
– Jag vaknade på sjukhuset tre veckor senare. Det första jag såg var en massa slangar, sedan gick det upp för mig att jag var på sjukhuset.
Han var så svårt skadad och medvetslös att ambulanspersonalen genast startade behandlingen på väg till Sunderby sjukhus. Samtliga tolv revben på Mikael Panzares vänstra sida var brutna. Revbenen hade, när de knäcktes, punkterat ena lungan, dessutom hade han svåra skador i buken och ansiktet, ena axeln var ur led och en hinna i ena ögat hade lossnat.
– I efterhand fick jag veta att jag egentligen skulle till Umeå för att opereras, ambulanshelikoptern stod beredd men istället blev det akutoperation, berättar han.
Hjärtat stannade
Där låg han på operationsbordet. Läkarteamet hade öppnat bröstkorgen för att se över skadorna - plötsligt stannade hans hjärta. Troligen orkade inte hjärtat med de multipla skador han hade.
Eftersom hela bröstkorgen var blottlagd kunde läkarteamet inte börja med hjärtkompression. En av läkarna stoppade helt sonika in handen under de brutna revbenen, tog Mikael Panzares hjärta i handen, och gav honom hjärtmassage.
– Dom säger att jag var död i tio minuter, säger han.
Han har fått frågan ett hundratal gånger hur det var att vara död.
– Jag brukar säga att det var helt svart.
Prästen ville veta
Sanningen är att han ju var nedsövd och hade ingen aning hur det var att vistas på "andra sidan".
– Prästen på sjukhuset hade hängt en ängel ovanför min säng. Hon berättade också att hon satt och pratade med mig under tiden jag var nedsövd. När jag vaknade ville hon veta hur det var att dö, om det ljust eller mörkt, men det kunde jag ju inte svara på.
I tre veckor hölls han nedsövd. När han vaknade hade han en slang i näsan där han fick mat, en slang i munnen som stötte andningen och en som stack ut vid sidan av bröstkorgen som dränerade lungskadan.
– Sedan hade dom ju klippt av mitt långa hår, säger han och skrattar.
Han fick ligga ytterligare två veckor på sjukhuset, sakta togs slang efter slang bort från kroppen. Det jobbigaste var respiratorn, den som andades åt honom.
– Det kan låta konstigt men det var enormt jobbigt att lära sig att andas igen. Vi började successivt med några sekunder utan respirator, sedan en halv minut, en minut och sedan 20 minuter. Det var tufft.
Tandborstning en lyx
Han berättar om den lyx han fick uppleva efter en tids vistelse på sjukhuset.
– När jag fick tvätta håret själv för första gången, bara att få borsta tänderna var en kick. Jag minns också när jag gick in en tv på rummet. Trots att jag bara satt där som en guldfisk var det en bra känsla.
Han tycker fortfarande det är jobbigt att bara se på sjukhusbilderna. Det är för många dåliga minnen som kommer fram.
Händelsen har påverkat honom mycket. Han säger att han fortfarande har ont i kroppen men det psykiska är minst lika jobbigt.
– Jag planerar aldrig en vecka i förväg, jag tar en dag i sänder
Han vill säga att utan hans fyra barn och syskon hade han inte klarat att komma tillbaka till livet.
Hyllar personalen
– Det har funnits stunder då jag har tänkt att det hade varit lika bra att jag hade dött den där dagen. Då hade allt efterspel varit bortgjort på något vis. Så motigt har det varit. Utan familjens stöd hade jag inte klarat det här.
Mikael Panzare säger också att personalen på Sunderby sjukhus är enormt bra. Så bra att han har bjudit alla på tårta.
Även om det är en lång väg att vandra hoppas han att en dag få återgå till sitt jobb som finsnickare.
– Jag vet inte vilken dag det blir, men någon dag i alla fall.