Det flödar av idéer runtomkring mig. Somliga drömmer om stora kollektivhus på landet, en odlar i ett berg, någon klipper som besatt ord för att skapa kollage, en sjunde skapar en inhägnad till sex grisar. Där i soffan planeras barnyogaklasser, på någons cykel byggs grunden för en viktig konferens och i köket ägnas tid åt att skapa vegetariska biffar på renaste stjärnkocksnivån.
Listan kan göras oändlig tycks det och någonstans i allt detta rör jag mig runt som om jag flyger. Jag känner mig som den där kattbussen som svävar fram i filmen Min granne Totoro, en japansk animefilm från 1988.
Filmen handlar om familjen Kusakabe där dottern Mei finner en hemlig ingång till en magisk skog. Det ena leder till det andra, allt från möten med Totoro - skogsanden - till den där kattbussen som mjukt och glatt svävar fram och erbjuder sin flygande tjänst.
Jag vill hoppa på eller till och med vara en sådan ande. Dra runt över mängder av pågående projekt och plocka upp godbitarna som passagerare. Jag ser med stora kattlika sagoögon hur sommarens alla hemligheter just nu bearbetas hos många, sammanfattas och bevaras inom sluta läppar och ofta vilande ögonlock.
Jag bjuder in allt det här men allra helst påminnelsen om att det inte finns några måsten om vi inte själva låter de vara just måsten. Det hjälper om en kommer ihåg syftet bakom det en gör, tänker att det bara är detaljer och inga massiva block som smärtsamt ska lyftas med lillfingrarna.
Jag vill ha drivet från hjärtat. Så enkelt är det. Måla med penseldrag från kollaget av vildsinta bokstäver och rakt in i dig, i er. Vill möta
dig som ifrågasätter kärleksrelationer likt den i filmen Between love and goodbye (2008). Vill att vi skrattar med varandra åt samma saker, hur vi gemensamt suckar över de ägande tvåsamhetsuttryck som Marcel och Kyle, det så kallade kärleksparet, slavar under. Helt frivilligt. Se gärna filmen, möt er själva och se om ni kan känna igen er. Varför begränsa sig när en kan föda mer av det goda?
Spinner vidare som bara en kattbuss kan. Tänker på när Klas Ingelas spelade klockrena låtar på Flottkalaset i Tjautjas förra sommaren. Omgiven av bergstoppar fylldes dansbanan av alla generationer som tillsammans, hand i hand utan någon särskild ordning och bortom könsfixering, bara svängde lös. "Öppna upp, ge plats för fler. Kärleken växer ju mer du ger. Varför ska man ha en när man kan ha fem?" Refrängen värmde upp hela stället med sällan skådad kraft och jag log åt gamle Berit och lilla per när de och alla andra gav allt.
Det finns normbrytande musik som skapar skillnad. Som sår små frön här och där. Frön som kan växa på kollektiv mark, gestaltas genom kollage eller sjungas ut som mantran. Jag låter Eva Dahlgren vara symbolen för det här frihetssuget och ger mig friheten att tänka större kring hennes tolkning av Timbuktus låt Strö lite socker på mig. För det är vad jag vill att vi gör.
I föränderliga former mötas och strö lite socker på varandra, högt här uppe. Ovanför alla invanda mönster. I kattbussen är allt tillåtet!
Och jag vill gärna ha Eva med och höra när hon högt, lite för högt, låter sina textrader eka: "Brinn mycket, brinn mer men låt dig aldrig någonsin brinna ned."