Yasunari Kawabata skrev noveller som skulle rymmas i en handflata. Han blev den förste japanske författaren som tilldelades Nobelpriset i litteratur. Men att det var just han som fick priset 1968 berodde till stor del på oenighet i Akademien.
Nobelkommitténs huvudkandidater var Samuel Beckett och André Malraux och därefter WH Auden, uppgav Svenska Dagbladet när processen kring priset offentliggjordes i januari i år. Men den kandidat som Akademien till sist lyckades enas kring var Yasunari Kawabata, som legat ännu längre ned på listan.
Kawabata föddes 1899 som son till en kultiverad läkare. Hans föräldrar, syster och farföräldrar dog tidigt och pojken flyttade då till sin morfar på landsbygden. När Kawabata var 16 år gammal avled även morfadern.
Sett ur det perspektivet är det inte så konstigt att sorg och melankoli genomsyrar mycket av författarskapet. I hans verk gestaltas sorgen genom förluster, ibland genom dödsfall, ibland genom grundläggande mänsklig ensamhet och oförmåga att skapa kontakter.
Han debuterade som novellist och fick sitt genombrott med novellen ”Den lilla danserskan från Izu” 1926. Under sin karriär skrev han mer än 140 mycket korta, koncentrerade noveller som han kallade för ”tanagokoro no shosetsu”, ungefär ”handflatenoveller”. En del av dem var inte längre än en sida i en bok.
Men det var med romanen ”Snöns rike” som Yasunari Kawabata introducerades för den svenska läsekretsen 1957. Inte långt därefter skrev översättaren Per Erik Wahlund ett utlåtande om den japanske författaren åt Svenska Akademien där han berömde dennes förmåga att förena modernitet och traditionstrohet och lyfte fram hans förfinade stilistik och ”djupt melankoliska grundton”.
Yasunari Kawabata avled 1972, bara fyra år efter att han mottagit Nobelpriset i litteratur. Dödsorsaken antas vara självmord. (TT)