– Det här är jag och mamma under vår sista jul i Ukraina, och titta här har vi samlats hos en granne för att sjunga tillsammans. Där är jag och Anton i Charkiv och tittar på alla julprydnader.
Yana Borivska, 48, bläddrar bland bilderna i mobilen. I Ukraina levde hon som ensam mamma sedan hon för många år sedan skilt sig från barnens pappa. Minnena är många. Bilderna visar leende vänner och släktingar som firar födelsedagar och jular. Det är fina, men också smärtsamma, minnen. Idag ser allt annorlunda ut. Det ryska invasionskriget slog familjens vardag i spillror.
– Jag minns att vi hörde flyglarmet ljuda och bomberna falla. Jag var alltid rädd och kunde inte sova. När mamma sa att vi skulle fly till Sverige blev jag glad. Här skulle vi vara trygga och här fanns redan min storebror Alexander och hans familj, säger 13-åriga Anton.
Yanas äldste son Alexander, 28, hade av en lycklig slump tagit anställning som byggnadsarbetare i Stockholm bara två månader innan Ryssland anföll Ukraina. Alexanders 27-åriga fru Veronica och parets två döttrar Angelina och Evangelina följde snart efter till tryggheten.
Allt fler grannar och vänner lämnade den lilla förorten till Charkiv, där de alla bodde. In i det längsta hoppades Yana att kriget skulle ta slut, men i mars 2022 var det dags för henne och Anton att lämna sitt hemland.
– Min 25-årige son Artem insisterade på att vi skulle fly tillsammans med hans fru Jelena och deras lille son Andrej. Han ville att vi skulle vara trygga. Själv var han tvungen att stanna, precis som alla andra män över 18 år.
Den långa resan med tåg till Ungern var fylld av skräck då bomberna ständigt föll omkring dem. Till slut nådde Yana, Anton, Jelena och Andrej Ungern. Där togs de emot av volontärer som såg till att familjen kunde fortsätta till Österrike. Siktet var inställt på Sverige, där Yanas äldste son redan bodde.
Men Jelena ville inte följa med, hon ville vara närmare Artem och till slut valde hon och lille Andrej att resa tillbaka till Charkiv, för att familjen skulle få vara samlad.
– Här är en bild på när Alexander mötte oss på Arlanda. Vi var så glada att återse varandra, säger Yana och berättar att hon och Anton hamnade i Luleå efter att ha varit på flyktinganläggningar i Stockholm, Boden och Råneå.
Förra året var den första julen någonsin som inte hela familjen kunde fira varken jul eller nyår tillsammans.
– Som tur är har vi Alexander och hans familj här i Sverige. De bor i Hassela och dit åker vi i år igen för att fira jul med god mat och tomtebesök.
Yana säger att det är ledsamt att varken hennes mamma eller sonen Artem med familj kan vara med, men de kopplar upp sig via videosamtal på mobilen och får på så vis vara tillsammans i alla fall.
– Min högsta önskan är att Artem, Jelena och lille Andrej, som blivit tre år, också får komma till Sverige. Allra helst vill jag förstås att kriget tar slut.
Yana berättar att hon står i ständig kontakt med Ukraina. Hon chattar med vänner som bor i områden som ockuperats av Ryssland. De vågar inte skriva vad de tänker och vad som händer, men Yana säger att hon kan läsa hur illa det är mellan raderna.
Yana pratar med sin mamma i telefonen varje kväll och med sonen flera gånger i veckan.
– Vad jag saknar mest i Ukraina? Det är min bror Artem och hans familj. Och mormor. Babushka, säger Anton.