När vi besöker henne i hemmet i Luleå är det en jämngrå höstdag där solen aldrig riktigt orkar att ta sig igenom det tjocka molntäcket innan den är på väg ned igen.
– Ni vill väl ha en kopp kaffe, frågar hon när vi kliver in i köket i huset där hon bott de senaste 52 åren.
Det är 15 år sedan som Kyllikki Kenttä gjorde sin sista Finnmix-sändning som programledare och lämnade radiohuset i Luleå med pension.
Men trots att det gått relativt lång tid blir hon fortfarande starkt förknippad med programmet. När vi träffas är det bara någon vecka sedan Finnmix firade 30 år i etern. För programmets grundare, Kyllikki Kenttä, har tiden kring firandet varit hektiskt.
– Det kändes som att alla medier ringde och ville ha intervjuer, man blev alldeles yr i bollen till slut, säger hon och skrattar.
– Men det är ju roligt förstås, särskilt med tanke på att det fanns så stort motstånd mot finskan i radion från start är det ju roligt att programmet fortfarande sänds och är så populärt efter så många år, säger hon.
Du har genom dina radioprogram påverkat flera generationer, hur känns det?– Men det är fantastiskt att det blev så populärt program och att det fått leva kvar i 30 år, det händer ju inte i dag. Jag minns en gång att det kom lärarkandidater från högskolan på besök till radion och en av dem sa ”åh Kyllikki Kenttä, min ungdoms trauma, när klockan slog fem på fredagseftermiddagarna fick man inte störa”, säger hon och skrattar vid minnet.
Om vi backar bandet så var det egentligen inte alls meningen att det var radioreporter som hon skulle bli. Kyllikki Kenttä växte upp i Torneå och kom som krigsbarn till Sverige under fortsättningskriget. Så småningom utbildade hon sig till barnsjuksköterska och hann jobba i yrket i drygt tre år både i Kolari och i Torneå innan hon av en slump hamnade på radion.
– Jag blev gravid i mitten på 60-talet, jag och min man flyttade till Luleå och vi fick några år senare ytterligare ett barn. En dag i slutet av 70-talet sökte radion i en tidningsannons någon som kunde översätta nyheter till finska. Jag sökte och fick jobbet, och så började min radiokarriär.
1977 fick hon ett eget radioprogram på finska. Ett program som visade sig väcka starka känslor bland lyssnarna.
– Det var inte alls lätt för finsktalande i Sverige på den här tiden. Folk blev ju arga för att man pratade finska och utanför radiostationen, som då fanns vid Floras kulle, trampade någon orden ”Ett land och ett språk” i snön. Protesterna var så starka att jag tänkte att jag ville lugna ned dem genom att presentera finsk musik på svenska och genom musikens väg lätta på stämningen.
Finnmix blev till som en vidareutveckling av programmet Fredagsmix som radiomannen Roger Kvarnström höll i.
– Jag minns att jag åkte till Torneå och köpa skivor till Finnmix för det gick ju inte att få tag i finska artister i Sverige, berättar hon och tror själv att det var tack vare att radiolyssnarna i Tornedalen även fick in finsk radio som de kunde önska låtar som de tyckte om.
Under sina många år på radion har hon varit runt i länet och sänt direkt från många platser. Och att få träffa lyssnarna på plats har varit en av jobbets många fördelar.
– Jag har kört mycket bil i länet och träffat många härliga människor. Men det är klart att Finnmix blev speciellt. För några år sedan var jag och min väninna på Kreta då en karl kände igen min röst och sa, jaha lokalradion är här också. Och det har varit en väldigt rolig tid måste jag säga och många starka möten. Jag minns en gång då vi besökte Tuollavaaragruvan när de jobbade sista skiftet, gubbarna kom upp och grät, och det kändes väldigt speciellt att få vara på plats när det händer.
Kyllikki Kenttä har inte heller backat för möten på mer svåråtkomliga platser. En intervju som fastnat i minnet var när hon klättrade upp med tung radioutrustning upp i byggkranen för att intervjua kranföraren när fyren-huset byggdes i centrala Luleå.
– Jag såg karln som satt i lyftkranen, så jag ville intervjua honom så jag fick hjälp att ta med den stora tunga bandspelaren upp i kranen, och även om jag hade lite darriga ben så var det var fantastiskt att se utsikten däruppe.
Samarbetet med Yle på finska sidan är en annan höjdpunkt i karriären.
– Vi jämförde olika villkor på svenska och finska sidan, exempelvis mellan bönderna och universiteten och det innebar många resor och vi kunde göra de längre reportagen där folk fick prata till punkt i lugn och ro. Inte som nu när allt ska vara så kort som möjligt.
Att det var en helt annan tid att arbeta i konstaterar hon märks på många sätt.
– Vi är några gamla kollegor som träffas då och då och har pratat om att det då inte fanns något behov av ”metoo”. Jag har ofta rest ensam med manliga kollegor, och även om vi rest långa sträckor i bil tillsammans så har det aldrig hänt något obehagligt utan det har bara varit trevligt. Men det är ju andra tider nu.
I mitten på 60-talet flyttade hon till Luleå tillsammans med maken Paul som arbetade som lärare i matte och fysik på Midskogsskolan. 1965 kom första sonen Göran och tre år senare sonen Per. Sorgen var tung när yngste sonen dog i muskeldystrofi strax efter att han tagit studenten.
– Han var en sådan fantastiskt fin kille och vi visste ju att han inte skulle bli så gammal, utan att vi hade honom till låns. Han satt i rullstol och hade en permobil att köra omkring med. Han sa en gång till mig att ”mamma du behöver inte vara ledsen att jag inte kan springa, jag är ju med ändå”, berättar Kyllikki som genom livet tvingats gå igenom flera stora och svåra sorger.
– Jag har förlorat flera av mina släktingar på förskräckligt sätt. Min bror reste med sin familj till Mallorca, och när hans fru filmade honom i havet kom en våg som drog med honom ut så han drunknade. Vid ett annat tillfälle så skulle min kusin skiljas från sin fru. Han ringde till mig på jobbet och jag hörde direkt på hans röst att det var något som hänt. Jag frågade vad han hade gjort, och han berättade att han skjutit sin fru och att han nu skulle skjuta sig själv och bad att vi skulle ta hand om deras son som då var i tio-årsåldern. Jag ringde direkt till polisen men det var försent, de var båda döda när polisen kom fram.
Sonen flyttade hem till familjen Kenttä och än i dag har de fin och nära kontakt berättar hon.
– Det gått så bra för honom, han är gift och är pappa till två barn och vi har en väldigt fin kontakt. Vi har pratat mycket om det som hände när han var barn, jag tror det är viktigt för att kunna gå vidare och komma över sorgen. Min mamma sa alltid att människan inte får en större börda än vad man orkar bära. Och så är det nog. Men det är hemskt på det sätt jag har förlorat familj och goda vänner.
2005 dog även maken Paul efter att fått cancer i lungorna som sedan spridit sig. Sedan dess bor Kyllikki ensam i huset i Luleå och tar hand om det och stugan i Seskarö som hon pratar varmt om som sin oas i tillvaron
Du har gått igenom flera stora sorger i livet, hur har det påverkat dig?– Jag tänker att det finns många frågor i livet som man inte kan få svar på. Många fastnar på frågan varför, men man kan inte få svar på allt. Men jag har haft ork och är i grunden glad människa och är lycklig människa, så kan jag inte vara missnöjd. Jag har fått uppleva mycket. Man hittar alltid glädjeämnen, jag tänkte på det tidigare i dag när jag var ute och promenerade, det var så grått och trist ute men det är ändå vackert. Alla årstider har sin tjusning.
Den 8 december fyller Kyllikki Kenttä 79 år, och är trots all sorg som drabbat henne nöjd med livet.
– Jag har ett bra liv. Jag har vänner, vi reser tillsammans, går på konserter och firar jul ihop de år som sonen med familj inte kommer hit. Det är viktigt att ha kvar vänner, många av dem har jobbat på radion och vi träffas ganska ofta. Det är väldigt trevligt.
Sin sista dag på radion gjorde hon den 19 december 2003 och har därmed hunnit leva pensionärsliv i 15 år nu.
– Det är länge sedan jag har slutat, man kan inte fatta att tiden går så fort. Och att ha fått vara med och startat Sveriges radio äldsta program känns ju fantastisk.