I en gränd mellan två rader faluröda väggar, inte längre än ett stenkast bort från kyrkan, sitter Åsa Larsson på trappen till sin kyrkstuga, och försöker förmana sina två uppspelta pudlar att hålla sig lugna.
– Det har alltid funnits ett kristet tema som en sorts grundton i mina böcker på olika sätt. Både uppgörelse med kyrkan men också om tro, vilken plats man har här i världen och om det finns någon högre makt som ser mig. Så på något sätt känns det helt i sin ordning att jag hamnat här i kyrkbyn, säger hon.
Grannarna har just varit förbi och presenterat sig. Det är enkelt att komma i kontakt med folk och otvunget och hemtamt att prata med andra norrbottningar, tycker hon.
– Det finns också en kyrkstugekultur att sitta ner och dricka kaffe och ge varandra tid att lyssna på varandras berättelser. Det gillar jag.
Hon beskriver det som en nedräkning medan hon bott i Mariefred tills barnen skulle flytta hemifrån och hon kunde skaffa sig ett eget ställe norrut. När hon fick veta att man inte längre måste vara skriven i Luleå för att förvärva en kyrkstuga slog hon till.
– Bara att veta att man har en egen lite förstubro känns fint – och att kunna få vara med och ta hand om ett världsarv. Men också att äntligen få vara en del av den berättelse som man berättar, för nu är det längesedan jag bodde här uppe.
Hon och hennes särbo Ola Rönn har anlitat hantverkare för att renovera stugan enligt konstens alla regler. De startade med att mura om skorstensstocken och att byta tak.
Miljön i kyrkbyn är spännande tycker hon, även ur ett författarperspektiv.
– Det är klart att det kliar i skrivarfingrarna, men jag har ingenting planerat.
Juli startade för Åsa Larssons del med en skrivarkurs vid Tornedalens folkhögskola som hon ledde tillsammans med författarkollegan Tove Alsterdal. Hon fick ett stipendium av tidigare landshövdingen Kari Marklund just innan han gick bort och valde att använda det till att inspirera nya kvinnliga författarförmågor med anknytning till länet. Det blev en helg långt över förväntan.
– Vilka deltagare! Vilka berättelser! Jag och Tove Alsterdal var helt golvade. Jag trodde att vi skulle inspirera dem, men jag hade inte räknat med att jag själv skulle bli så inspirerad. Jag vaknade kursens andra dag och kom på en nyckelscen till Rebecka Martinsson. Det tyder på att hjärnan har fått en massa bränsle.
Och just nu ligger fokus helt och fullt på sista boken om Rebecka Martinsson. I sommar har hon ingen semester.
– Jag har ju fördelen att kunna ta med mitt jobb vart som helst, så jag kommer tillbringa några veckor i Norrbotten.
Som vanligt utspelar den sig i Kiruna med omnejd och den här gången blev stadsflytten en given inramning till handlingen. Vi kommer också att få veta mer om Rebecka Martinssons släkt på hennes mammas sida, utlovar Åsa Larsson. Men hur det går med kärleken avslöjar hon inte.
– Det där är ju något som alla undrar. Men det får man ser när man läser boken, säger hon leende.
Parallellt har en ny tv-serie just spelats in och i den finns fristående berättelser som inte är hämtade ur boken.
– Det känns jättespännande. Hon får leva ett liv i tv-serierna och ett liv i böckerna.
På frågan om vad romanfiguren Rebecka Martinsson har betytt för henne svarar hon tveklöst:
– Rebecka Martinsson har förändrat mitt liv. När jag började skriva om henne var jag skattejurist och nu försörjer jag mig på mitt skrivande. Jag är sjukt tacksam för det och det är fortfarande så att jag får nypa mig armen.
Solstorm kom ut 2003 och nu jobbar hon med sjätte boken i serien. Att skriva om henne under ett så pass långt tidsspann har inte varit någon nackdel, menar Åsa Larsson.
-– Nej, jag tror att det är precis tvärtom. Eftersom jag har låtit det gå så lång tid har jag inte tröttnat på henne och jag känner att hon har fått utvecklas och förändras under tiden.
Hon räknar dock med en tung vinter.
– Jag kommer säkert att bli nedstämd. Det blir en svacka som jag måste ta mig igenom. Jag har skrivit klart Pax och Rebecka Martinsson och mitt yngsta barn flyttar hemifrån. Men det innebär också en frihet och en annan tid.
Vad som händer efteråt vet hon inte. En del tycker att hon ska satsa på något annat än spänningsromaner, men själv känner hon sig hemma i den genren och tycker inte att det finns något egentligt skäl att byta för ”en bra deckare är också en bra roman”.
– Jag har lite olika idéer som skvalpar och vill bli skrivna, men jag tänker att de får bara hålla sig undan så jag får ägna mig åt Rebecka nu. Men att jag kommer att fortsätta skriva berättelser från Norrbotten är självklart.