Alma Löfgren, 26 år.
Vid 21 års ålder flyttade Alma Löfgren från Luleå och började studera till läkare vid Umeå universitet. Efter fyra år flyttade hon tillbaka till hemstaden för att göra den sista delen av utbildningen vid Sunderby sjukhus.
Om tio dagar är hon klar med den fem och ett halvt år långa utbildningen. Därefter väntar examen och dagen efter ska hon sätta sig på ett flyg som tar henne tillbaka till Ecuador på obestämd tid.
– Det känns otroligt kul. Det känns som jag sprungit ett maraton och kommit i mål, säger hon med ett leende.
Minnena från Ecuador är många. Nu ser Alma Löfgren sin framtid där, samtidigt säger hon att hon inte lämnar Sverige för gott. Utan planerar att komma tillbaka och göra sin AT-utbildning i framtiden.
Hon var 17 år när hon bestämde sig för att bli läkare, ett yrke hon fick upp ögonen för under en flygresa mellan Stockholm och Luleå. På planet träffade hon en stafettläkare som bjöd med henne på ett studiebesök vid Älvsbyns hälsocentral, där hon fick vara med en hel dag.
– Där och då, när den dagen var över, tänkte jag "jag ska bli läkare".
När det var dags för examensarbete visste Alma att hon ville göra det utomlands. Genom vägledning från professorn Miguel San Sebastian, som är verksam vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa på Umeå universitet, föll valet på Ecuador.
Efter många månaders förberedelser landade Alma i Quito, sen fick hon skjuts till El Coca. Där väntade en kanotfärd på över tio timmar innan hon var framme vid slutdestinationen, byn Nuevo Rocafuerte djupt inne i Amazonas djungel.
Här finns inga bilar eller affärer, enbart små kiosker. All transport till civilisationen och mellan byarna sker via floden Rio Napo.
– Jag var väldigt rädd att jag skulle bli väldigt ensam där ute i djungeln. För jag är väldigt extrovert, har alltid bott i kollektiv och gillar att ha sällskap och vänner. Men det blev verkligen tvärtom.
Bland personalen på sjukhuset Franklin Tello, där hon gjorde sitt examensarbete, träffade hon snabbt många vänner.
– Det är lite så med glesbygdsmedicin och när man jobbar på sjukhus, man blir som en familj. Vi åt middag, gjorde utflykter och jobbade tillsammans. Man blir väldigt nära och ingen hade sin familj där så vi hade varandra.
Sjukhuset Franklin Tello i byn Nuevo Rocafuerte var tidigare ett missionssjukhus.
Den största skillnaden mellan vården i Sverige och i Ecuador är att de använder pappersjournaler. Annars beskriver Alma Löfgren att det mesta finns på sjukhuset Franklin Tello, även om det inte är på samma nivå som i Sverige. "Jag tänkte: vad coolt att det finns ett så här modernt sjukhus så många timmar med kanot från civilisationen", säger hon.
Alla som jobbade på sjukhuset, förutom sjukhusdirektören, var nyexaminerade unga läkare.
– Det var mycket mer självständigt arbete än vad en nyexaminerad läkare i Sverige gör, vi tar inga större egna beslut utan att fråga en mer erfaren kollega.
Tanken var från början att hon skulle stanna en månad i Ecuador, men bara efter några veckor träffade hon kärleken och Alma beslöt sig för att förlänga vistelsen till ett halvår.
– Jag är jätteglad över det, och det var ett självklart val. Jag tog det beslutet under de första veckorna att jag skulle stanna, för jag kände mig så hemma och välkommen och hade mycket vänner från start.
Den ecuadorianske läkaren Cristopher, 26, som kommer från en annan del av Amazonas fångade snabbt hennes hjärta och paret tillbringade varje dag tillsammans.
– Jag och min pojkvän var ett litet team, vi samarbetade väldigt bra. Jag kunde ta egna patienter, men han hjälpte mig för jag har ju ingen läkarlegitimation i Ecuador.
Alma Löfgren och pojkvännen Cristopher. "Han är världens snällaste person. Han är väldigt fin med sina patienter och gör verkligen allt för sin familj", säger Alma.
I oktober 2024 fick paret återförenas när pojkvännen Cristopher kom på besök i Luleå. "Det var fantastiskt", säger Alma.
Under sin tid på Franklin Tello mötte Alma patienter med sjukdomar som diabetes och cancer. Men även de som drabbats av ormbett, Denguefeber och malaria.
– Det var väldigt nytt för mig och jag började läsa mycket böcker för att sätta mig in i de sjukdomarna. Det var också det jag ville när jag åkte dit, att se något annat, lära mig något helt nytt och få en inblick i de tropiska sjukdomarna. Det var intressant att få uppleva det.
En vanlig problematik i området var undernärda barn, det var också just det ämnet hennes examensarbete fokuserade på.
Under sin tid på sjukhuset i Amazonas fick Alma närvara vid en förlossning. Att kvinnor söker sig till sjukvården vid dessa tillfällen är ovanligt, berättar Alma. "De flesta föder på golvet hemma."
Vidare berättar Alma att många i urbefolkningen inte hade möjlighet att ta sig till sjukhuset, därför åkte ett team ut varje dag och besökte byarna längs floden.
– Många har inte tillgång till en kanot och då var det verkligen viktigt att vi åkte ut.
Dessutom är tilltron till västerländsk medicin i området generellt låg och många gånger vänder sig urbefolkningen istället till en schaman eller försöker först mildra och bota med naturläkemedel istället för att söka sjukvård.
Varje dag åker ett team från sjukhuset och besöker patienter i byarna längs floden.
Alma Löfgren på besök i en av byarna.
I bland var det långa avstånd, då fick teamet från sjukhuset ta sig fram på cykel.
En händelse Alma minns extra väl var när två patienter med cancer kom till sjukhuset. Båda hade kraftiga blödningar från sin cancer och hade väntat med att söka vård och istället använt naturläkemedel.
– När de kom till sjukhuset hade de nästan inget blod kvar och var i chocktillstånd, de var väldigt illa däran. Då fick personalen ta blod från sig själva och göra en blodtransfusion. När vi hade stabiliserat dem fick de skickas till en specialist för att utreda och behandla sin cancer.
När patienterna behövde akut specialistvård fick de åka med en ambulanskanot till ett sjukhus i El Coca, berättar Alma Löfgren.
Vid de tillfällen en patient akut behövde en blodtransfusion fick personalen på sjukhuset använda sitt eget blod. Om ingen matchade fick de ringa efter militären som var andrahandsalternativet, berättar Alma Löfgren.
Samtidigt berättar Alma att hon under sin tid i Ecuador fick en väldigt fin relation till människorna byarna och att alla var välkomnade.
– Det har förändrat mitt liv, nu ser jag min framtid i Ecuador. Jag brinner för att kunna hjälpa urfolket, trots att de inte har någonting, varken pengar eller resurser bjöd de mig på mat och är väldigt fina människor. Jag fick en jättefin relation med vissa och vi blev väldigt goda vänner trots att vi är olika.
Grillade larver var en del av kosten i Ecuador. Men det åts även fisk från floden, ris, matbanan och krokodil. "Det var ganska gott, men också lite otäckt att äta det", säger Alma om krokodilkött.
Varje by har sin egen schaman, som utför cermonier för att driva ut det onda. Här är Alma själv på en cermoni. "De kan knäcka ett ägg på ditt huvud, slå dig med en buske eller spotta på dig med magiskt vatten", säger Alma.
När sex månader hade gått var det dags att åka tillbaka i till Sverige för att slutföra studierna. Men om bara några dagar återvänder Alma till Amazonas för att återförenas med sin pojkvän. Planen är att få hjälpa till på ett sjukhus tills dess att hon får godkänt att verka som läkare i landet.
– Jag tänker att det kommer bli ett äventyr, säger Alma Löfgren