Lärarlegitimationen, detta diplomliknande dokument som intygar pedagogens kompetens och rättighet att sätta betyg, ska ge eleverna rätt till en lärare som kan sina ämnen och bidra till höjd status för lärarna.
Det är inget fel på ambitionen, men arbetet med att införa legitimationen har visat sig vara betydligt svårare än förutspått. Man kan tro att en lärare, är en lärare ,är en lärare. Men icke. Det har inte funnits någon enhetlig utbildning för detta skrå.
Det har visat sig att Skolverket måste gå in och undersöka lärarnas utbildning ner på kursnivå för att utröna kompetensen i ämnet. Högskolorna har nämligen haft olika innehåll i kurserna. Inte har det väl heller underlättat att lärarutbildningen har totalreformerats flera gånger de senaste åren.
Arbetet med legitimationerna har gått trögt. Det finns exempel på lärare som fått olika legitimation efter exakt samma utbildning.
En lärare i träslöjd har också fått behörighet i att undervisa i textilslöjd. Han vill inte tvingas sy med eleverna eftersom hans kompetens ligger åt det mer hårda, så han överklagade trots att kombinationen trä/textil förmodligen är en rektors drömkompetens.
Det jag har reagerat på är de enorma resurser som kommunerna runt om i landet har varit tvungna att lägga ner för att vara beredda på förändringen. De har inte kunnat sitta still i båten och vänta på att Skolverket ska komma med legitimationerna eftersom de har lagkrav att uppfylla.
Så i varenda kommun har man utrett och kartlagt sina anställda pedagogers kompetens. Lärarna har fått gräva sig ner i sina arkiv för att plocka fram betyg och utbildningsbevis och kommunerna har fått göra samma jobb som Skolverket så gott de kunnat.
Hur mycket arbetstid som lagts ner på detta kan man bara spekulera i. Visst var det så att skolan behöver alla sina stålar till ungarna, eller?
Som lök på laxen har regeringen så sent som i april ändrat förutsättningarna och inför en övergångsregel.
En 57-åring behöver fyra års undervisande i ett ämne och lärare under 57 år behöver åtta års undervisning i ämnet för att anses behörig. Så nu krävs det för dessa lärare att de få tag i den rektor som kan dra sig till minnes lärarens arbete.
Det är förstås rimligt att yrkeserfarenhet också värderas, men borde man inte ha kommit på det lite tidigare? Nu har kommunerna utrett i onödan och får knöla ihop sina papper och ta nya tag.
Jag har alltid tyckt att det tidigare sättet att bedöma om en lärare var behörig var fel. Då ansågs en lärare behörig om denne hade behörighet i 60 procent av de ämnen han eller hon undervisade i. Det var ju en klen tröst för de elever som hade läraren i det andra 40 procenten.
Det kanske blir mer ordning och reda, även om det ännu inte ser ut så.
Legitimationsreformen kommer med största sannolikhet innebära att de vita fläckarna i lärarkåren som till exempel lärare i kemi och fysik, visar sig tydligare. Vi får kanske en kader ambulerande lärare i dessa ämnen som kan resa omkring i de mindre kommunerna och tjäna storkovan, stafettlärare helt enkelt.