Klockan är sex på morgonen när skepparen, tillika båtmannen, Peter Waaranperä styr lotsbåten ut från hamnen i Strömören mot Farstugrunden, ett par timmars båtfärd bort.
Det är minus 17 grader, klart väder och månsken och det ligger is ut till Klubbviken. Lotsbåten som används vintertid har ett skrov som klättrar upp på isen och krossar den under sig, en djupgående propeller och 1200 hästkrafter.
Ombord finns också båtmannen Anders Löfström och lotsarna Håkan Öryd och Robert Karlsson.
De fyra har alla lång erfarenhet av arbete till sjöss, antingen som sjömän eller fiskare, men tycker att arbetet på lotsbåten är bra med vettiga arbetstider.
Robert Karlsson är uppvuxen på Junkön i Luleå skärgård.
– Redan som barn, när jag såg lotsbåtarna åka förbi, bestämde jag mig för att bli lots, berättar han.
Han fick praktisera på en lotsbåt i högstadiet på 1980-talet. När han senare kom tillbaka som utbildad lots 2009 var alla de gamla lotsarna kvar.
– Ingen slutar här förrän man går i pension. Det är det bästa jobb man kan ha, säger han.
Besättningen jobbar med dygnet-runt-jour en vecka i sträck, sedan är de lediga i en vecka.
De kan köra upp till åtta turer per dygn när de är i tjänst.
Robert Karlsson får kontakt med fartyget Navios Southern Stars kapten via radion.
– Du kan köra sakta framåt, säger han och sjökaptenen tackar för instruktionen.
Lite senare uppmanar Robert Karlsson honom att börja köra in mot kusten för att nå bordningspunkten.
– Just nu är de på väg åt fel håll. Men jag ska ge honom en chans att ändra kurs.
I det tidigaste gryningsljuset tornar de mörka konturerna av ett fartyg upp sig just där skärgården övergår i öppet hav. Peter Waaranperä styr lotsbåten in vid sidan av den drygt 230 meter långa, Singaporeflaggade båten som kommit till Luleå för att lasta järnmalm. En kraftig repstege hänger ner på sidan och leder upp till en lejdare som hänger ner från relingen.
Klättringen känns vansklig, men i oväder kan det vara betydligt värre.
När lotsarna har tagit sig ombord kan lotsbåten vända tillbaka till Strömören.
Håkan Öryd och Robert Karlsson går raka vägen in och hälsar på kapten Mariano Sarno Sarreal. Han och hans 21 man stora besättning kommer alla från Filippinerna.
– Det är en tradition att bli sjöman i Filippinerna. Vi gillar att jobba på sjön, berättar kaptenen.
De anställda på fartyget arbetar åtta timmar om dagen och är lediga resten av tiden. Då kan de till exempel se på tv eller träna på gym.
Kaptenen finns alltid tillgänglig om det behövs.
Lotsarna brukar alltid börja med att försöka läsa av hur besättningen.
– Det är olika hur de kommunicerar och samarbetar. Ibland kan skepparen vara lite hårdare mot de underställda. Men de verkar bra här, säger Robert Karlsson.
Från och med nu är det de som ansvarar för att navigera båten in bland skären.
– Lotsarna är en säkerhetshöjande faktor. Besättningen vet inte hur det funkar med kajen och känner inte till strömmarna i älven eller hur hamnen ser ut, förklarar Håkan Öryd.
Han och Robert Karlsson däremot kan farleden utan och innan.
Ändå är en lotsning inte riskfri.
– Det är inte som att köra en buss, att man bara kan stanna längs vägen och slå på varningsblinkers om man till exempel får motorstopp. Man måste alltid ha en plan b och en plan c, säger Håkan Öryd.
Fartyget har ett djupgående på 10,70 när det är lastat. Då är det bara en meter till godo under kölen ner till sjöbotten. Farleden är relativt smal och knixig och om till exempel båten girar eller kör för fort uppstår det genast risk för grundstötning. Det skulle bli mycket dyrt för rederiet och dessutom orsaka stora miljöskador samt stoppa all annan trafik tills fartyget är bärgat.
Maskinchefen Noel Foronda Cacho visar runt på båten. I sin egen lilla hytt har han en gitarr som han brukar öva på.
Han är 38 år och har familj hemma i Filippinerna. Han tar fram en bild i mobiltelefonen på frun och barnen som han vet saknar honom när han är borta. I mars steg han ombord och har arbetat alltsedan dess. Efter åtta till tio månader till sjöss blir han ledig tre eller fyra månader.
Joel Cuanan och Raguel Cuevas arbetar sida vid sida med kaptenen på kommandobryggan. De trivs båda med sitt jobb.
– Det roligaste är födelsedagarna och julafton och att få åka och se andra länder, säger Joel Cuanan.
– Vi får se hela världen. Men att jobba på ett fartyg är hårt också. Ibland är det väldigt kallt, säger Raguel Cuevas.
En fördel med att arbeta på sjön är lönen. Det handlar inte om några svindlande summor, men lönen är ändå tre gånger högre än en medellön i Filippinerna.
– En dag ska jag slå mig ner och starta en egen affärsverksamhet, kanske en bondgård. Fast just nu sparar jag pengar till en bil, säger Raguel Cuevas som har arbetat till sjöss sedan 2001.
Vid Klubbviken kommer tre bogserbåtar och möter upp. En kopplar fast sig i aktern och en i fören. En tredje kör vid sidan om och hjälper till att knuffa fartyget vid behov. Robert Karlsson dirigerar bogserbåtarna som heter Valkyria, Viktoria och Viskaria.
Framme vid LKAB-kajen på Sandskär vänder bogserbåtarna runt fartyget och ser till att det hamnar i rätt läge vid kajen, där utlastaren kan nå det. Det tar lite extra tid, då en av bogserbåtarna trasslar in sig i ankaret, men efter en stund har fartyget hamnat i rätt position och kan angöras.
Här kommer Navios Southern Star besättning att ligga i två dagar och lasta innan de åker vidare mot Nederländerna. Rederierna anlitar särskilda fartygsmäklare, så att fartygen aldrig behöver sakna last.
Noel Foronda Cacho går ut på däck och fotograferar. Kylan, snön och isen – det är exotiskt för honom och de andra filippinska besättningsmännen.
Lotsarna dricker var sin kopp kaffe medan hamnpersonalen lägger fast det stora fartyget. Snart får de gå i land igen.