Det var natten mellan den åttonde och den nionde augusti 1967 som Charles Manson beordrade några av sina följare att mörda människor för att starta raskriget som han predikade om för sina syrastinna följare på en ranch i San Fernando Valley. Mörkret var hetare än någonsin och hettan var fylld av våld när Susan ”Sadie” Atkins, Patricia Krenwinkle, Charles ”Tex” Watson och Linda Kasabian satte sig i en bil och körde till 10050 Cielo Drive i Benedict Canyon, strax norr om Beverly Hills. Där mördade de fem människor varav en var skådespelerskan Sharon Tate.
Kommande natt mördades paret Leno och Rosemary LaBianca på liknande vis, de högs till döds i sitt hem i Los Feliz, Kalifornien. Trots att medlemmar ur Mansonfamiljen hade dödat människor tidigare så var det dessa mord som etsade sig fast i amerikansk kultur framöver. Kanske för att Sharon Tate var känd och vacker, för att det var så brutalt och så till synes slumpartat, eller för att de skrev i offrens blod på väggarna. ”Pig”, ”Death to pigs” och ”Healter Skelter”, felstavat.
Det är svårt att inte fascineras av myterna kring Familjen och morden. Eller iallafall undra över det hämningslösa vansinnet, den våldsamma kärleken, kontrollen och längtan efter tillhörighet. Hur kan du få en människa att ta ett liv för din skull? Vad hände egentligen i öknen om nätterna där hästarna rörde sig oroligt i sömnen och ”The White Album” spelades sönder?
Charles hävdade att The Beatles talade till honom genom den skivan. Black Bird singing in the dead of night. Han hävdade att han var Jesus, att han var djävulen, att han var kärlek. Men den sommaren var så kort, kärleken var aldrig fri och Mansonfamiljen var inte mer än en spegling av sin samtid. Ett förvridet undermedvetet; rasistiskt, sexistiskt, genomsyrat av våldet i Vietnam och LSD. Så mycket LSD att gränser var fullständigt flytande, livet och döden var samma sak och det skulle aldrig komma någon morgondag.
Det är svårt att veta om Manson faktiskt själv trodde på sina profetior om världens undergång och raskrig eller om han bara manipulerade och snackade skit. Han spenderade tjugo år på anstalter och i fängelse innan han släpptes lagom till the summer of love 1967. Då var han 33 år gammal och flickorna i San Francisco var unga, sökande och osäkra. De följde honom slaviskt. De åkte i en svartmålad skolbuss söder ut till Los Angeles och bodde på en ranch som var ett gammalt filmset. Men vi vet att Familjen hade ett hus fullt av vapen och hemmabyggda dune buggys för att kunna nå det bottenlösa hål i öknen där de skulle bo under apokalypsen. Det Manson predikade för var en salig röra av religioner och rasism, men helst av allt ville ha bli en känd musiker. Senare skulle det komma fram att Charles Manson valt ut huset på Cielo Drive eftersom musikproducenten Terry Melcher tidigare bodde där. Mannen som lovade Charlie en musikkarriär men som aldrig levererade.
Få mord är så mytomspunna och har påverkat populärkulturen i så stor utsträckning så som Mansonmorden har gjort. Charles ”Tex” Watson sa till offren på Cielo Drive att han var djävulen och hade kommit för att utföra djävulens verk. I’m the devil and I’m here to do the devil’s business. Bara det är mardrömsmaterial. Otaliga skräckfilmer har gjorts på temat att du inte är trygg i ditt eget hem. Det har gjorts filmer, TV-serier och skrivits en ocean av böcker om morden. Men det är nästintill omöjligt att iscensätta och samtidigt bibehålla mystiken kring Familjen. Den största spänningen ligger i det som saknar ord. Monstret slutar vara läskigt när det blir synligt. Och när man synar berättelsen om Mansonfamiljen allt för noga finner man ingen mystik, ingen ondska eller djävulens närvaro. Det som finns kvar är ett gäng med barn proppfulla av hallucinogener och amfetamin på en smutsig ranch i Kalifornien.