Den 25 april lämnade Maria Johansson, 44, Nepal efter en fototrekking upp till baslägret på Mount Everest. Landet drabbades samma dag av en stor jordbävning och media i hela världen fylldes av rapporter av tusentals döda och skadade i jordbävningen i landet. Jordbävningen utlöste också laviner på Mount Everest. Där fanns Marias särbo, Fredrik Lundström, kvar.
På väg. Maria Johansson och Fredrik Lundström med Mount Everest, Lothse och Amadablam i bakgrunden. FOTO: Maria Johansson
Vi träffas i Marias lägenheten där hon bor med barnen Linnea, 17, och Elias, 14.
Det började med att Fredrik hade bokat en bergbestigning cirka två år innan. Det bolag han skulle resa med hade också så kallade fototrekkning, det vill säga fotovandring, möjlighet att vandra med till Base camp och sedan gå tillbaka utan att bestiga berget.
Maria som är intresserad av fotografering tyckte att det verkade kul.
– Men i min värld var det inte möjligt att göra en sådan vandring för en amatörmotionär som jag. Jag trodde inte att jag var nog vältränad för det.
Fredrik, som är en erfaren bergsbestigare hade en annan åsikt och till sist tog hon steget och bokade hon också. Inför resan ökade hon träningsdosen, framför allt kondition och att gå under lång tid för att öka uthållighet. Hon berättar om vandringar på upp till sex timmar.
– Det var för att vänja kroppen att vara igång under lång tid. Det var härligt, vi gick, hade tid att prata, och ibland gick vi upp tidigt på morgonen för att marschera. Det var häftigt att vandra på natten och titta på stjärnhimmelen. Det kan jag rekommendera.
Kathmandu. Kontrasternas stad. Tempel mitt i allt och de typiska elledningarna. FOTO: Maria Johansson
Resan startade i Kathmandu i Nepal. Paret stannade några dagar i staden och överväldigades av den.
– Känslan var att jag hamnat i sagan ”Tusen och en natt”. Det var en mix av färger och dofter, enormt med trafik och enormt mycket människor.
Som en saga. Färgstarka och livliga Kathmandu. ”En känsla av Tusen och en natt” FOTO: Maria Johansson
Efter några dar träffade de resten av gruppen, förutom Fredrik och Maria, en kvinna från England, ett norskt par, en amerikan och två guider. Maria fick ha med 20 kilo som fraktades med åt henne och en personlig ryggsäck på sju kilo med mat vatten och annat för dagsturerna. Inför resan köpte hon sig en lättare kamera också. Hon bedömde att hennes systemkamera skulle vara för tung att ta med sig.
Lukla.Landningsbanan är 480 meter kort. Eftersom den ligger på 2860 meters höjd måste inflygningshastigheten vara högre på grund av den tunnare luften. Det är därför inte utan anledning som Luka betraktas som en av världens farligaste flygplats. FOTO: Maria Johansson
Resan gick vidare till det lilla samhället Lukla på 2840 meter över havet i bergskedjan Himalaya. Flygplatsen har en av världens kortaste landningsbanor. Därifrån startade vandringen.
Första dagen vandrade de i tre timmar, annars var dagsturerna på ungefär sex timmar. Vandringsleden var i stora delar bred och vältrafikerad.
– Allt som ska upp måste bäras. Det var allt från mat till byggmaterial som fraktades av jakar, åsnor och människor.
Hängbro. En av många hängbroar på vägen upp till Everest Base Camp. Strategin var: Titta rakt fram och hoppas att inte möta någon med stor packning. FOTO: Maria Johansson
Nätterna spenderades på så kallade teahouses. Det är små vandrarhem som finns med jämna mellanrum efter leden.
– I de första hade vi tvåbäddsrum med toa och dusch. Men ju högre upp vi kom desto mer spartanska var de. Det var när man träffade alla på kvällarna som man insåg hur många trekkinggrupper som egentligen rörde sig efter leden.
Tehus. Teahouse i Jorsalle 2800 möh. Matrummet uppvärmt, eldade med torkad yakspillning. Rummen ouppvärmda. FOTO: Maria Johansson
I Kathmandu var det sommarvärme, i Lukla var det vår, tio grader, och buskar och körsbärsträd blommade. Men ju högre upp de kom desto kyligare blev det. I den grupp Maria gick med var alla utom hon inställda på att bestiga Mount Everest och flera av dem hade redan varit där tidigare.
– Min fokus var ju på fotograferingen så jag gick till stor del i min egen takt. Vi hann ju vara tillsammans på kvällarna.
Maria beskriver naturen som från början var bördig.
– Det var blommande träd och buskar men naturen förändrades och blev allt mer karg ju längre upp vi kom.
Till sist nåddes de snötäckta bergen.
– Det var en känsla av overklighet. Det var så storslaget så det var svårt att ta in.
Base camp. Maria Johansson vid början av Everest base camp. Här vänder de flesta trekkinggrupperna och går ner igen. FOTO: Maria Johansson
Med höjden kommer också att det blir allt mindre syre i luften. Det var Maria förberedd på. Hon hade läst på och så hade hon Fredrik som hade erfarenhet av tunn luft. Trots det var det svårt för Maria att handskas med syrebristen.
– Det går inte att ta in hur det kommer att kännas innan man varit med om det. Ändå hade vi acklimatiseringsdagar, vi stannade på höjd, gjorde en dagstur till en högre höjd och gick ner för att sova på en lägre höjd för att acklimatisera oss.
Efter nio dagars vandring var de uppe där baslägret, Base camp, börjar. Det är stort. Maria beskriver att det finns tält för toa, för dusch och tält med matsal. Under högsäsong befolkas Base camp av cirka 700 personer.
Base camp. Maria tog 1 500 fotografier under resan. Här ett från Mountain professionals läger. Tvätten hänger på tork. FOTO: Maria Johansson
Maria fick fem dagar i baslägret, sedan vandrade Maria och en guide tillbaka och flög till Kathmandu. Där var hon på yogaretreat i ett buddistkloster i några dar innan hon vände tillbaka till Sverige.
När hon landade på Arlanda hade mobilen laddat ut. Det var först när Maria kom tillbaka till Luleå och fick igång den som hon fattade att något hade hänt.
– Jag hade fått frågor på Facebook. Först stod jag som ett frågetecken, men snabbt förstod jag omfattningen av katastrofen.
Särbon Fredrik fanns ju kvar på Mount Everest där 18 personer dött och ett sextiotal skadats efter att en lavin nått Base camp.
Det blev en tid av oro.
Så ringde Fredrik.
– Det var en enorm lättnad att höra hans lugna trygga röst och att han mådde bra.
Fantastisk utsikt. Mount Everest från toppen av Kala Patthar, 5550 möh. Värt mödan att ta sej upp dit. FOTO: Maria Johansson
Fredrik är också tillbaka i tryggheten i Luleå. Det blev ingen bestigning för honom eftersom Mount Everest stängdes efter jordskalvet. Efter skalvet stannade han och hans grupp kvar ett antal dagar i Base camp innan de reste hem för att inte belasta räddningsarbetet.
Nu vill Maria slå ett slag för Nepal och för att man inte behöver vara atlet på elitnivå för att kunna uppleva den storslagna naturen i anslutning till Mount Everest.
– Nepal är ett fantastiskt land och jag vill gärna inspirera andra att åka dit.
Kloster. Neydo monastery Pharping. 200 munkar känd för sin enorma förgyllda Buddha. FOTO: Maria Johansson
I sommar ska Maria och Fredrik vandra till Kebnekaise med barnen. Maria är inte främmande för att göra en bergsbestigning i framtiden.
– Jag har inga direkta planer utan mer drömmar om att kanske bestiga Kilimanjaro eller någon mindre topp i Himalaya.
0920-26 30 29