Den tyska författaren Jenny Erpenbecks roman ”Gå, gick, gått” (2015, på svenska 2017) börjar på torget Oranienplatz i Berlin, där flera flyktingar hungerstrejkar. Romanens huvudperson, Richard, går förbi. Han ser stadens historiska lager; byggen som berättar om Östtysklands ”socialistiska tider”, nazismen och om medeltiden. Protesten som utspelar sig i nuet ser han inte.
När han är hemma igen sätter han på tv:n och det är först då, via nyheterna, som han ser hungerstrejken. Han söker upp de protesterande och lär på så sätt känna Rashid, Ithemba, med flera, som har gemensamt att de alla kommit till Tyskland via Italien och som därför, enligt lagen (Dublinförordningen) ”tillhör” Italiens ansvarsområde.
Även i Linn Bursells och Abdi Elmis bok ”Gå bara” (2016), om Elmis väg till Europa, spelar Dublinförordningen en viktig roll. Abdi söker sig till slut till Sverige men får veta att han ”tillhör” tältlägren och fängelserna på Malta.
Men boken börjar i det som var innan flykten. I barndomshemmet, i Somalias huvudstad Mogadishu. Där finns fadern som är historielärare och som möjliggör en annan berättelse än att Abdi Elmi ska bli soldat i al-Shabab. Men att ha nått den stridbara åldern på 14 år och inte vara med i al-Shabab är att vara emot dem.
För att fortsätta leva måste Abdi Elmi fly, och vandringen, präglad av fängelser och smugglare, till Europa börjar.
Människosmugglarna Abdi Elmi möter är en sorts djävulens försäljare. Dyrt säljer de platser i bilar och båtar som beskrivs vara snabba och säkra, men som alltid visar sig vara fallfärdiga och härbärgera död.
Men även om smugglarna onekligen är likgiltiga inför döden och våldsamma, är det inte bara det som blir synligt i Elmis historia. Smugglarna vet vägar där inga gränspoliser finns och de tillhandahåller transportmedel som förvisso är livsfarliga men likväl möjliggör att en välbevakad gräns kanske kan passeras. Smugglarna finns inte, trots massiv gränsbevakning, utan är en tydlig konsekvens av den.
Och poliserna visar sig vara minst lika farliga. I Libyen blir Abdi Elmi fängslad och slagen. Han berättar:
”Jag har hört att Libyen har ett avtal med EU om att de ska stoppa flyktingar som vill ta sig över havet, de får pengar för att ta fast och fängsla oss. Det känns otäckt att EU ger Gaddafi pengar med tanke på allt vi varit med om. Som att de inte bryr sig, bara vi stängs ute.”
Den europeiska strategin som Elmi beskriver som att stänga ute, återfinns även i ”Gå, gick, gått”. Där att ”få en lösning på den ohållbara situationen för flyktingarna på Oranienplatz” visar sig vara att flytta flyktingarna från torget och slutligen skicka dem ut ur Tyskland. Lösningar som är långt ifrån vad de hungerstrejkande i romanen söker.
Ordet ”lösning” är nog sedan nazitidens ”slutgiltiga lösning på judefrågan” ett betydligt mer hemsökt ord på tyska än på svenska. Men kopplingen görs i texten och frågorna ekar: Lösning för vem? Lösning på vadå?
Historien görs ständigt närvarande i ”Gå, gick, gått”. Även titeln visar hur nuet görs granne med det förflutna och döden granne med livet.
Richard konstaterar att för honom har ”skiljelinjen mellan vålnader och människor alltid varit mycket tunn”. Det är en mening som når sin allvarliga tyngd i Abdi Elmis berättelse om hur han inför den rangliga båten vid Libyens kust resonerar: ”Jag uppskattar att det är 50 procents chans att jag klarar mig. I Somalia är det 99 procents chans att jag dör. Eller i alla fall tvingas med i al-Shabab.”
Dessa 50 procent går som en kuslig linje rakt igenom flykten, och på vägen över Medelhavet är det inte Elmis båt som förliser. Istället får han senare på Malta höra:
”’Du vet den där båten? Som åkte samtidigt som oss?’
Och jag förstår. Han behöver inte säga mer, men det gör han.
‘Den sjönk. Alla är borta.”
Båda böckerna berättar om vålnader som närvarar i nuet som minnen. Och döden som gjorts till flyktens ständiga följeslagare. Men i Erpenbecks roman görs även tydligt att vålnaderna inte bara ska tänkas som människor. Historien används för att peka på möjlighet till förändring, möjlighet att skapa andra ordningar. Historien används också för att förstå nuet, men även – som i romanens början – dölja det.
Perspektiven liksom genre skiljer böckerna åt. Erpenbecks huvudperson Richard är professor i klassiska språk. Han får lära sig om migrationens villkor genom språket. Genom Rashid, Ithemba, och ord som Dublinförordning och utvisningsförvar börjar han ana vad som finns på andra sidan av det tyska medborgarskapet. Abdi Elmi gör själv en helvetes vandring i väntan, likgiltighet och förlust.
Och när ”Gå, gick, gått” ett ögonblick dröjer kvar i meningen: ”Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?” är det en fråga som Abdi Elmi för att överleva – eller åtminstone inte bli galen – inte kan beröra. Istället gäller orden: ”Gå bara.”