Mer mekaniskt
KONSERTMILLENCOLINSödra hamnscenen, fredag, kl. 23.50
Men någon trötthet märks inte av då bandet spelar på Luleåkalasets största scen. "Höstkylan verkar ha kommit till Luleå, men här på scenen är det 800 grader!", skämtar gitarristen Erik Ohlsson efter första låten, refererandes till den klassiska punklåten av Ebba Grön.
Att han och resten av bandet kör stenhårt direkt från start känns som ett måste. Snabb skatepunk kräver mycket krut, från bandet såväl som från publiken. Annars faller allt ihop som ett korthus. Det finns liksom inget annat val än att köra 110 procent. Det svåra är att göra det ärligt - med känsla och stake, inte bara mekanisk ener-gi. Som ovan nämnda Ebba Grön. Stake med stort S.
I intervjun som jag gjorde med Erik Ohlsson i fredags sa han att Millencolin är en väloljad maskin, men en maskin som har en själ. Att gå så långt som att säga att Millencolin inte har en själ tänker jag naturligtvis inte gå, men nog verkar deras framträdande mer rutinartat och mekaniskt än själfullt.
Men visst. Efter tusentals konserter kan man inte behålla den ursprungliga, intensivt brinnande lågan. Inte heller rösten verkar det som. Nicola Sarcevic låter hesare än någonsin, vilket faktiskt är att föredra framför hans vanliga nasala stämma.
Millencolin gör sitt jobb, och de gör det bra. Men utan någon glöd. Ett undantag är när de spelar Mr Clean från första albumet Tiny Tunes. Jag får romantiska minnen från min ungdoms skateboardår: byxor stora som tält, skrapsår på knäna och ljummen folköl. Det känns som att hela Luleåkalaset sjunger med i refrängen. Mäktigt. Men dessvärre alltför kortvarigt. Millencolins nyare alster - de spelar mest nya låtar - är bara ointressanta upprepningar av äldre diton. Det måste hända något extraordinärt med deras konservativa skatepunk om deras konserter någonsin ska bli bättre än hyfsade.
Så jobbar vi med nyheter