Mikael Hedlund är trots sin skada i grunden en positiv person som tror att det mesta går att lösa. Men han är mycket besviken över kommunens agerande.
13 år har gått sedan Mikael Hedlund, 57, landade olyckligt efter ett hopp med snöskotern och bröt ryggen. Sedan dess är han delvis förlamad i benen och måste sitta i rullstol. Olyckan till trots har han fram tills nyligen levt ett aktivt liv med skoterkörning på vintern och bilträffar under sommaren. Ögonstenen är en Ford Mustang av årsmodell 1972, som han har renoverat själv. Men för omkring två år sedan började kroppen säga ifrån.
– Händerna och axlarna är utslitna, det är överansträngning från att jag rullar rullstolen, helt enkelt, säger han och häller upp kaffe.
Mikael Hedlund har drabbats av så kallat "trigger-finger" i båda händerna, något som gör att han får låsningar i fingrarna med smärta och svullnad som följd. Den ena handen är opererad, men han väntar på operation av den andra. Operationen har fått låsningarna att upphöra, men kraften i handen är inte som förr.
– Jag har svårt bara att orka rulla omkring här hemma. Om jag ger mig ut med rullstolen en sväng då vet jag att jag några dagar senare får helvetiskt ont i händer och axlar.
Hans enda mål är att kunna ha ett så självständigt liv som möjligt. Att han blev förlamad sörjer han egentligen inte, istället har han försökt att hitta lösningar.
Mikael Hedlunds mål är att så länge som möjligt klara sig utan hjälp. Hemtjänst har han för att få hjälp med städning och en del andra sysslor.
– Jag ställde ju till det här själv, det med olyckan. Men jag har ändå haft jävligt roligt genom åren, jag har tagit mig fram på ställen där en rullstol inte ska kunna vara, egentligen. Jag kör bil med automatlåda, en vanlig pick-up. Jag har aldrig ens ansökt om något bilstöd eller så, det finns många fler som behöver det bättre än jag.
Det Mikael Hedlund behöver är ett slags hjälpmotor till rullstolen, som bidrar med den kraft som han själv inte längre har. Hjälpmotorn, eller drivaggregatet, monteras fast under rullstolen och hjälper till så att rullandet blir lättare och belastar armar och axlar mindre. Med hjälpmotor kan han själv ta sig till parkeringen, lasta in rullstolen i bilen och på egen hand ta sig dit han vill. Men den lösning som han själv är övertygad om fungerar bäst vill Luleå kommun inte ge honom.
Istället föreslås en lösning där batteridrivna motorer placeras i fälgarna på rullstolens hjul, något som ökar rullstolens totalvikt med nära 15 kilo. Då måste en robotarm installeras på Mikael Hedlunds bil, eftersom det blir omöjligt för honom att själv lyfta in rullstolen i bilen. Han kommer i så fall aldrig mer att kunna köra sin Mustang, konstaterar han.
"Mina händer och axlar är slut. Jag orkar inte rulla omkring som förut", säger han.
– Det går ju inte att montera en robotarm på den, då blir den ju helt förstörd.
Om en robotarm monteras på hans pick-up kommer det inte längre vara möjligt att få plats med skotern på flaket.
– Då är det nöjet också borta.
I bedömningen från kommunen står det att det drivaggregat som Mikael Hedlund själv föreslår, enligt manualen inte kan framföras på is, snö och grusvägar. Därmed är det olämpligt för klimatet i Norrbotten och garantier och försäkringar gäller inte om det skulle gå sönder.
– Jag har en kompis söderut som har fått ett sådant och det fungerar hur bra som helst. Han bor på ett ställe där det mest finns grusvägar och det är inga problem, säger Mikael Hedlund och påpekar att det borde vara samma regelverk som gäller över hela landet.
Skadan efter olyckan har aldrig tidigare hindrat Mikael Hedlund från att leva ett aktivt och socialt liv, men numera tillbringar han alltmer tid ensam i lägenheten.
Drivaggregatet han vill ha är dessutom en billigare lösning, särskilt som han då inte behöver en robotarm.
– Jag har världens underbaraste granne som hjälper mig mycket om jag vill åka någonstans eller göra något annat än att handla här på Ica. Men jag kan inte be om hjälp hela tiden.
Mikael Hedlund längtar efter att kunna köra Mustangen och åka på sommarens bilträffar runt om i länet.
– Men jag vet att det är kört som läget är nu. Bilträffarna hålls ofta på gräsytor och där är det omöjligt för mig att ta mig fram med rullstol numera. Mina dagar ser ut så här, säger han och slår ut med ena handen.
"Jag försöker tänka så lite som möjligt på att jag har ont, men om jag rullar iväg med rullstolen bara en sväng så får jag värk i händerna i flera dagar".
– Jag sitter oftast ensam med tv:n på. Med permobilen tar jag mig max till Ica eller för att hälsa på någon granne. En gång tog jag permobilen till parkeringen och lämnade den där och åkte iväg med bilen. Då var det några ungar som var på den och bröt av nyckeln. Nu vågar jag inte lämna den.
Färdtjänst ser han inte som ett alternativ, eftersom han under rätt förutsättningar klarar av att köra bil själv.
– Jag vill bara ha friheten att leva mitt liv. Förra vintern sade jag att jag inte skulle palla ännu en vinter sittandes här i lägenheten. Nu blev det så ändå. Folk som har dömts till fotboja har mer frihet än jag, säger Mikael Hedlund.
Den gula Chevroleten har ett flak som rymmer en snöskoter, dock inte om bilen förses med en robotarm.
NSD har fått fullmakt av Mikael Hedlund för att ansvarig vid Luleå kommun ska kunna uttala sig i det enskilda fallet. Men verksamhetschef för hälso- och sjukvård, Annika Jonsson, säger att de aldrig uttalar sig i enskilda fall oavsett.
– Generellt kan jag säga att vi har våra riktlinjer och rutiner att följa. Vi har legitimerad personal som gör sina bedömningar med sin yrkeskunskap som grund. Jag har full tilltro till att de gör professionella bedömningar utifrån säkerhet, risker, upphandlingar och det som de har att följa.
Men ska en människa behöva bli sittande i sin lägenhet?
– Jag kan inte ge något annat svar än att jag önskar att alla ska kunna leva ett så gott liv som möjligt, i så stor frihet som man bara kan. Sedan finns det sådant som gör det svårt att leva ett så aktivt liv som man vill, men jag är övertygad om att personalen gör korrekta bedömningar.