Chicko, en 18 månader gammal irländsk setter, trycker sig tätt mot husse. Hans Sundberg, som sitter vid köksbordet, stryker honom med varsam hand över huvudet. Det är bara fem dygn sedan den otäcka olyckan, men trots det hoppar Chicko piggt upp med framtassarna och får en kram tillbaka.
– Det som händer i en nu är ju att man tänker på det i söndags. Just nu är det så att på varje liten kort promenad vi gör och det knakar till av en kvist under hans tass så hajar jag till. Men jag vet att jag måste komma ur den känslan, försöka att inte tänka på det nästa gång jag ska släppa honom i skogen, säger Hans Sundberg.
I söndags släppte Hans Sundberg Chicko i skogarna i Månsträsk, tre mil väster om Arvidsjaur. Det var ett jaktprov, och fem andra hundar väntade ivrigt på sin tur.
– Det var riktigt gammal tjäderskog med många vindfällen och Chicko går ju på rätt hårt. Så jag minns att jag sa till domaren "det här är sådana ställen som det kan gå åt helvete på".
Hans Sundberg visste inte hur rätt han skulle få. Tidigare har det hänt att en och annan kvist hade letat sig in i flåsande hundmunnar, eller att grenar fastnat och skrapat upp sår under settrarnas ivriga framfart i jakt på fågel. Men när han hörde Chicko skrika, högt och hjärtskärande, förstod han på en gång att det här var något helt annat.
– Han kom inte när jag ropade och jag visste att något var fruktansvärt fel. Vi började leta honom och snart hittade vi honom.
– Han satt, alldeles stilla, under en gran. Och blodet forsade och bubblade ur munnen på honom. Den känslan, när jag såg honom... Jag blev som alldeles tom, säger Hans Sundberg.
En lång gren hade gått in i Chickos mun och borrat sig in i halsen. Blodet forsade och gjorde det svårt att se och Hans slant på den blodiga pinnen när han försökte lirka ut den.
– Då kände jag plötsligt pinnen i Chickos nacke. Och då förstod jag att den hade gått genom hela hunden.
– Trots att jag jobbat inom räddningstjänsten i 20 år så går det inte att jämföra med hur man blir när det är någon av ens nära och kära som är skadad, säger Hans som är tacksam för att gruppen av människor han var med genast ryckte in.
Tillsammans turades de om att bära Chicko nästan åtta kilometer ner till bilen. En av de som var med dirigerade bärarna rätt på millimetern. Hans Sundberg kallar honom för "en magisk skogsmänniska".
Medan en av männen körde bilen i ilfart mot kusten försökte Hans i baksätet ta hand om Chicko som var på väg in i chock. Hans höll honom varm och lugn.
Någonstans i Älvsbytrakterna slutade Chicko att andas och Hans gjorde hjärt-och lungräddning på hunden de sista sju milen till djursjukhuset i Gammelstad som stod redo att ta emot.
– Vi ringde många veterinärer längs vägen, men ingen annan vågade ta emot oss.
När de anlände till sjukhuset stod det klart att Chicko inte skulle överleva mycket länge till om inte pinnen togs bort omedelbart och andningsvägarna kunde frias. Hade man tid att operera eller skulle pinnen dras ut? Den kunde sitta mot både mot kotor, nerver och pulsåder.
– Jag sa till veterinären "gå på din magkänsla". Och han drog ut den, millimeter för millimeter, berättar Hans Sundberg.
Det gick vägen.
Redan på måndagseftermiddagen hämtade Hans Chicko på sjukhuset.
– Jag tycker att hundarna ska få komma hem så snart det bara är möjligt.
Sedan dess har Chicko fått medicin och bara korta koppelpromenader. Mycket vila och tråkigt torrfoder i väntan på att kunna äta sin riktiga mat igen. Såret i halsen måste läka och nu återstår ytterligare några dagars spänd väntan tills infektionsrisken är över. Än så länge tyder allt på att Chicko ska tillfriskna helt.
Han snor runt i köket och viftar ivrigt på svansen när matte Caroline skär upp falukorv. Sedan hoppar han upp på kökssoffan och spanar ut på fågellivet.
Hans Sundberg plockar fram den 23 cm långa pinnen som satt i Chickos hals, som han sparat som ett minne.
– En sådan här vill jag aldrig mer plocka ut ur en hund.
– Det är tur att det finns så många hjälpsamma människor. Utan dem hade inte Chicko levt idag.