”Jag heter Karin Smirnoff och hör hemma lite överallt. Kanske mest i Norrlands glesbygd.”
Ordknappt, lakoniskt och subtilt humoristiskt beskriver hon sig själv på baksidan av den tidiga okorrigerade upplagan av debutboken. ”Var journalist i många år. Tröttnade på att skriva och köpte en fabrik. Tröttnade på fabriken och sökte författarskolan i Lund.”
Hade det inte varit för författarskolan, ”där den yngsta är 21, tror jag, och den äldsta 72”, så hade ”Jag for ner till bror” kanske inte blivit av.
Karin Smirnoff sökte till skolan med det som kom att bli första kapitlet i boken och blev sedan övertalad av sin handledare att skriva vidare på berättelsen om Jana som återvänder till hembyn Smalånger för att hälsa på sin bror.
– Det första kapitlet kom till när jag själv var på väg ner till brorsan som hade flyttat hem från Australien efter 35 år. Det är löjligt egentligen. Jag skulle ju börja någonstans och så döpte jag dokumentet till ”Jag for ner till min bror”, berättar hon.
Titeln på romanen är egentligen det enda hon har bråkat lite med förlaget om. I originalversionen hette boken just ”Jag for ner till MIN bror”, men förlaget tyckte att det lät mer ”catchy” med det mer dialektala ”Jag for ner till bror”.
Helt fel ligger titeln inte i munnen. Den rimmar väl med Karin Smirnoffs egensinniga sätt att skriva på. Den laddade historien om Janas återkomst är tryfferad med dialektala uttryck, sammanskrivna ord och namn utan stor bokstav – Jana kallas till exempel genomgående för janakippo, efter gården där hon vuxit upp.
– Jag gillar det där lite korta, där det inte är för mycket adjektiv och miljöbeskrivningar. Jag tycker själv inte om att läsa böcker som blir för långrandiga. Det tror jag är för att jag har dåligt tålamod. Jag har alltid varit en väldigt otålig person, dålig i skolan och så vidare, säger hon.
Smalånger finns inte i verkligheten, men är inspirerad av den by mellan Umeå och Skellefteå där Karin Smirnoff har rötter på mammas sida. Naturen, havet och skogarna, i ”Jag for ner till bror” är modellerad efter hur det ser ut där. Och även om den becksvarta berättelsen om en familj hårt drabbad av incest, mord och självmord inte är självbiografisk har den influerats av verkliga personer och händelser.
– På sätt och vis kan man säga att jag har lagrat berättelsen i mig själv, jag har ju levt ett halvt liv minst. Mycket av det som är i boken har jag tagit från mitt eget, eller andras liv. Inte nödvändigtvis i detalj – jag har ju inte slagit ihjäl min far, tvärtom var han en väldigt gullig person. Det är så klart påhittat, men samtidigt blir det så att man snor karaktärer och händelser från vänkretsen eller släkten eller från byaberättelser.
Det är svårt att göra handlingen i ”Jag for ner till bror” rättvisa, eftersom den i så hög grad bygger på Karin Smirnoffs språk. Återberättat låter det lätt lite banalt. Jana brottas med brorsan som supit ner sig totalt, med främlingen John som erbjuder passionerad kärlek och okontrollerbar aggression och måste också tampas med ”vänner” som ruvar på hämnd. Men mitt i det svarta lyser humorn igenom.
– Det som är svart skrämmer mig inte, det är ingenting jag undviker. Men det kan inte bara vara svart, det måste finnas ljuspunkter någonstans, någon sorts hopp för människor, säger hon.
En fortsättning är redan påbörjad och Karin Smirnoff har också planer på en tredje del. Nu har hon kommit till en punkt i livet där hon äntligen har tid att på allvar ägna sig åt skrivandet.
– Det råkade bli när jag var 54 och inte när jag var 24. Men då tror jag inte det hade varit läge, det här är ju ändå ett ganska ensamt, disciplinerat jobb. (TT)