För två år sedan kom en stor grupp med ensamkommande unga till Norrbotten. De flesta har rötterna i Afghanistan. Några har fått permanent uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked från Migrationsverket. Flera har fått beslut om utvisning. I serien Jag vill leva möter vi några av dessa ungdomar i en tillvaro av åldersbedömningar, ångest, väntan och förhoppningar om en framtid i Sverige.
Han heter Mohammad Reza Ebrahimi, men kallas för Mamaloo av alla. Han är en till synes glad och skämtsam, lite tuff och trotsig kille, som gillar träning mer än skolan.
– När jag är med kompisar eller någon annan, brukar jag prata, skoja och skratta. De säger alltid: ”Ah, Mamaloo, du är glad, du har inte problem”. Men de vet ingenting.
Han kom till Sverige som ensamkommande flykting hösten 2015. Han bodde först i Malmö tre veckor, sedan i ett familjehem i tre månader. Därifrån flyttade han till Nordkalotten i Luleå, sedan till ett boende på Björkskatan och därefter i Råneå. Sedan 18-årsdagen för några veckor sedan bor han i en barack på tio kvadratmeter på Bergviken. Han tycker det är skönt för han gillar att vara ensam. Men han sover dåligt om nätterna, bara någon timme i taget. När han ligger vaken lyssnar han på musik, spelar på mobilen och tänker.
I våras fick han ett brev från sin lillasyster. Hon berättade att deras pappa hade dött i en trafikolycka på väg hem från jobbet. Det blev en sak för mycket.
– Jag hade förlorat så många. Min kusin, mina kompisar, min pappa. Jag var jättetrött på allt och jag tänkte ta mitt liv, men det gick inte tyvärr.
Hade du en nära relation till din pappa?
– Nej. Han gjorde aldrig någonting bra för mig. Men han var ändå min pappa.
Mamaloo blev inlagd på Sunderby sjukhus i ett dygn. Efter det fick han gå och prata med BUP ett par gånger. De ville att han skulle ta mediciner, men han vägrade. Han vill inte ha några stödsamtal och han vill inte äta medicin.
– Jag tror bara det är jag själv som kan hjälpa mig.
Mamaloo flydde med sin familj från Afghanistan till Iran när han var fem år. Där levde de som papperslösa flyktingar. Han har uppenbart svårt att prata om skälen till varför han lämnade sin familj och Iran och han har haft svårt att berätta om det för Migrationsverket också.
Hände det någonting särskilt i Iran som gjorde att du inte vågade bo kvar?
- De har gjort allting mot mig. Allt du kan tänka dig.
Vilka då?
– Alla. Människor från Iran, min familj, min pappa.
Har de misshandlat dig, sagt fula ord till dig eller vad?
– De har gjort allt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är mycket.
Kan du ge något exempel?
– Min pappa, han rökte hasch och marijuana och tvingade mig att gå och hämta det åt honom. Annars slog han mig.
Och iranierna?
– Det sista som hände var ett knivbråk. Jag var barn, 11, 12 år, de var över 20. Jag har aldrig pratat om det med min familj. Sedan for jag bara.
På resan över Medelhavet hade han med sig sin kusin och några kompisar. Flera av dem föll i vattnet och drunknade.
– Min faster tycker att det är mitt fel. Att jag borde ha räddat min kusin. Men jag kunde inte göra någonting.
Mamaloo tog sig till Grekland där han fick bo på en låst flyktingförläggning för barn. Efter närmare ett år fortsatte han sin resa genom Europa. De gick i många mil till fots. Han hade skaffat sig nya vänner, men flera av dem dog i en olycka, då de blev påkörda av ett tåg medan de vandrade längs rälsen.
2015, tre år efter att han lämnade Iran kom Mamaloo fram till Sverige. Nästan två år senare, 19 maj var Mamaloo kallad till intervju på Migrationsverket. Hans före detta gode man, Lars-Gunnar Edin, som har fortsatt att hjälpa Mamaloo, trots att hans uppdrag upphörde vid 18-årsdagen, blir upprörd när han berättar om det.
– Hanteringen har varit under all kritik. Allting verkade gå bra och hans advokat var säker på att hans asylskäl skulle godtas. På intervjun nämnde de inte ens åldern, han hade ju afghanska id-handlingar som visade hur gammal han var.
I slutet av juli börjad togs frågan om medicinsk åldersbedömning upp. Lars-Gunnar Edin frågade Mamaloo om han ville göra medicinsk åldersbedömning. Han svarade att han ville göra det. Han ville vara ärlig och hade ingenting att dölja.
– Då trodde vi ju i vår enfald att Migrationsverket skulle inse följden av att vänta för länge med den, eftersom 18-årsdagen närmade sig. Men tiden bara gick.
Han gjorde sin tandröntgen tre veckor innan han fyllde 18 och knäröntgen fem dagar efter 18-årsdagen.
– Till sist kom det ett papper, där det stod att han förmodligen var över 18 år. Vilket han ju också hade sagt att han var.
Att han skulle få avslag efter det var ingen överraskning, eftersom 18-åringar bedöms som vuxna män, och vuxna afghanska män har väldigt liten chans att få uppehållstillstånd. Att han har blivit förföljd och trakasserad i Iran spelar ingen roll, när man har afghanskt medborgarskap.
Mamaloo har tagit avslaget med förvånansvärt lugn.
– Vi ska överklaga nu, sedan får vi se vad som händer.
Efter självmordsförsöket lever han bara för sina vänners skull, berättar han, inte för sin egen.
Mamaloo, är du säker att du inte kommer att må sämre av att allt det här står i tidningen?
– Ja. Man kan inte hålla allting inom sig hela tiden. Ibland måste man berätta.