Naturkämpe tar strid för skogen

”Det går åt skogen” är ett sätt att sammanfatta höstens spännande naturbok från norr. Skog och åter skog, naturskog naturligtvis, vad annat kan man vänta sig. Aronson är nämligen en av de numera ”gamla naturkämparna” som redan 1990 kom ut med en bok från samma region men med ett annat angreppssätt. Den gången gällde det att spåra djur i snö.

Ödemarksperspektivet som tecknas består i att allt blivit så mycket sämre över tiden. Det är främst fyra förändringar som utpekas, att man hugger ned gammelskogarna, att vägbyggen och liknande exploatering drabbar de orörda markerna, att vindkraftverk och gruvor gör samma sak. Främst i det sammanhanget tänker Aronson på gammelskogarna, de som skildras så kärleksfullt utifrån sin höga ålder, sin egenskap av historisk reliktföreteelse men också som nödvändiga för att ge nutidsmänniskan en lisa för själen vid ett besök. Och allt detta går bildlikt talat åt skogen inför nutidsmänniskans exploateringshunger.

Vad är det då som Aronson lägger i andra vågskålen visavi exploatering? Namnförslagen är flera: urskog, urskogsartade skogar eller naturskogar? Det betyder att all mänsklig närvaro inte vägras. Att ha fiskat och jagat och tagit ved eller ett och annat träd för husbehov förändrar inte skogen nämnvärt. Den stora och viktiga skiljelinjen går inte där. Den är mycket tydligare och avser den gamla tidens ödemarkskultur och den nya tidens kortsiktiga och ekonomiskt vinsttänkande kultur. Så ungefär visualiserar Aronson sitt budskap.

”Ödemarksskogar” ägnas just åt denna ödemarkskultur, om vi vill säga det så. Samerna har naturligtvis färdats i detta landskap, enstaka nybyggare likaså. Prov på de sistnämnda finns i kapitlet ”Vilka bodde i Ággavárre?”. Här i utkanten av Sjavnjaområdet bodde en familj med fem barn under senare hälften av 1800-talet. Inget av barnen ville ta vid på nybygget och idag är en hög hustimmer allt som återfinns på platsen.

Samma blev ödet för nomadskolan i Gårsåsj. På ett gammalt svartvit foto ser man en timmerbyggnad, idag är platsen igenvuxen. Så långt kan vi exemplifiera vad gäller ”kulturen”, de bofastas ödemarkskultur. Detta var så mycket mera de nomadiserandes land, samernas land.

Aronson uppfattar sitt Laponia som en del av något mycket större. Först gäller det en del av världsarvet Laponia med legendariska namn som Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallet.

Vidare kan det uppfattas som en västlig utlöpare av taigan, den som sträcker sig runt norra polen och främst då i Ryssland. Laponia får därmed ett världssammanhang där de orörda markerna vid Stora Lule älv egentligen blir rätt så ”småttiga” globalt sett.

Aronson serverar upplevelser och strålande foton av såväl ödemark som enstaka trädjättar. ”Var finns då de djupa skogarna, de milsvida skogarna? Skogar som är fria från vägar, hyggen, kraftledningar, vindkraftverk och gruvor”, funderar Aronson vidare. Rätt svar ska vara fyra platser, varav alla ligger i Norrbotten.

I de djupa skogarna strövar Aronson med sin kamera och producerar bilder med mersmak. Så långt är inget annat att säga än att det är berömvärt.

En kommentar är att hans text ger intryck av att han är pionjär både som besökare och skildrare av tassemarkerna. I sammanhanget presenteras Mats Karström och hans inventeringsmetod ”Steget före” liksom omnämns Lennart Arvidsson och hans ”Muddus”.

Men var har vi resten? Exempelvis Svante Lundgren med sina svartvita bilder i djuptryck. Eller Edvin Nilsson som blev något av ett begrepp främst vad gäller Sarek? Den här frågan om ”pionjär” känns extra berättigad eftersom Aronsons bok helt saknar litteraturförteckning.