Neo hyllar den franska skolan
KONSERTNorrbotten NeoDirigent: Petter SundkvistKulturens hus, LuleåOnsdag 20 januari
Foto: Martin Thelenius / Expressum
Den franska musiken har i alla tider, främst under 1700-talet, haft ett stort inflytande på det svenska kulturlivet och som den konstnärlige ledaren Petter Sundkvist säger; det finns onekligen likheter mellan den experimentella ljud/musik-instutitionen IRCAM i Paris och Piteå musikhögskola.
Varför? Jo, båda har akustik- och forskarstudenter, kompositionsutbildningar som inte bara sysslar med nutida musik utan framtida, samt alldeles egna ensembler att framföra rykande färska kompositioner.
När så Norrbotten Neo hyllar "den franska kopplingen" så är det med några ytterst stilbildande tonsättare - som exempelvis spektralmusikens Tristan Murail.
Hans Treize couleurs du soleil couchant från 1978 är drömsk, närmast meditativ.
Neos instrument är kopplade, via mikrofoner, till en dator som omvandlar musikens timbre till elektroniska efterklanger med olika svängningar.
Det låter ganska häftigt.
Tekniken med att använda elektroniska omvandligar av ljud är förvisso välbekant för exempelvis elgitarrister, men här handlar det om något annat. En slags vetenskaplig och samtidigt konstnärlig tolkning av musikens ljud och kärna.
En annan som intresserat sig för elektronisk musik är Pierre Boulez (för övrigt skapare av tidigare nämnda IRCAM). Kanske var det hans bakgrund som matematiker som lade grunden för hans fascination för seriell musik och tolvtonsteknik.
I hans Sonatine bjuder flöjtisten Sara Hammarström och pianisten Mårten Landström på en spännande upplevelse.
Stycket är spänstigt och mycket filmiskt - det ligger något nästan ruvande över de atonala harmonierna som plötsligt exploderar här och där i spetsiga partier. Flödet i rytmiken får mig att tänka på Debussys Syrinx, eller snarare en uppbruten, modernistisk tolkning av densamma.
I tre delar möter publiken så Maurice Ravels sångcykel Chansons madécasses där sopranen Lisa Gustafssons underbart djupa och skimrande röst lyfter och bär med en bris från Madagaskars värme.
Det är så långt bort från Ravels klassiska Bolero man kan komma. Här är stycket nästan visdoftande och ytterst romantiskt. Ljuvt och skirt till en början, sedan mer melankoliskt och slutligen i Il est doux - varmt och sensuellt i tilltalet.
Norrbotten Neo kulminerar sedan i Per Mårtenssons fullkomligt underbart drivande 1st French card signed GB - ytterligare ett elektroniskt influerat stycke, här med förinspelade bakgrundljud som smälter samman med instrumenten. Den franska nämnaren här är den franske filosof vars bok ligger till grund för stycket.
Och efter Philippe Leroux moderna flirt med barockens fuga - AAA - avslutas kvällen.
Den mentala resan till Frankrikes moderna musikutposter får man säga har varit både utmanande och givande. Och reseledarna får gott betyg.
Så jobbar vi med nyheter