Det krävs minst två partier för att dansa tango. I veckan stod det klart att den socialdemokratiska landstingsledningen inte lägger fram sitt förslag om att länets dansinstitution ska ligga i Luleå.
Stödet från Miljöpartiet räcker inte för majoritet, eftersom Vänsterpartiet går på tvären.
Bakgrunden till den infekterade splittringen är förstås dragkampen mellan residensstaden och Piteå.
Därmed riskerar alla dansintresserade att bli utan en maffig scen i Norrbotten, med årligt stöd av Statens kulturråd.
Luleås förre kommunalråd Karl Petersen trodde att han hade krattat manegen och tog ut segern i höstas när han fick igenom en kommunal finansiering av ett Dansens hus i gamla Åhléns. Och självklart backades han upp av sin efterträdare, Niklas Nordström.
Men tji fick de – liksom Kent Ögren.
Norrbottens mäktigaste sossar står plötsligt inför ett svidande politiskt nederlag.
Kent Ögren var inte så lite irriterad efter att Vänsterpartiets årskonferens valde Piteå som etableringsort.
– En massa människor som inte har en aning om vad frågan handlar om fattar ett beslut som låser hela processen. Verkligt beklagligt, sa landstingsrådet till Nordnytt i en sällan skådad stilstudie i härskarteknik.
Normalt sett brukar Ögren få igenom sina visioner och manifestera sin makt, oavsett högljudda protester inför nedläggningar av akutkirurgin, BB i Kiruna, regionfrågan och Gud vet alla andra strider som han går segrande ur.
Men gällande Dansens hus är han i rejäl otakt. Även partikamrater som Leif Bogren sviker den allsmäktige och lägger sin röst på Piteå.
Uppenbarligen har landstingsrådet misslyckats med att piska fram lojaliteten.
Här har han en hel del att lära av den forne kongressledamoten Frank Underwood i ”House of cards” (Netflix).
Många av er är bekanta med tv-historiens mest manipulative, maktkåte politiker någonsin, briljant rolltolkad av Kevin Spacey. I säsong 2 fortsätter Underwood att vandra över lik och sprida sina cynismer rakt in i kameran, ända in i Vita huset, ”ett hjärtslag från presidentposten”, som han säger.
Underwoods kusligt smarta rävspel handlar inte om politik, snarare om nihilism. Han utövar hänsynslös pragmatism, spelar ut motståndarna mot varandra och gör precis allt för att undvika en förlust i en kongressomröstning.
Och han skulle aldrig visa sig svag genom att grina över förlorad prestige, tvärtemot vad Kent Ögren nu gör i Dansens hus-frågan.
Det är svårt att sympatisera med Frank Underwood, som ersätter själslig tomhet med ett sällan skådat maktbegär.
Samtidigt bländas vi av hans strategiska precision.
”House of cards” säger något om vår tid, där ideologierna samlar damm och politikerna främst agerar för bli ännu mäktigare.
Som näring åt politikerförakt fungerar det alldeles utmärkt.
Och än är inte sista ordet sagt gällande Dansens hus. Om Kent Ögren lyckas vända nederlaget till triumf har han återigen visat vem som styr i foxtrotens virvlar.
– Vägen till makt är kantad av hyckleri och offer, som Frank Underwood skulle uttrycka det.