1. Smalltown boy, Bronski Beat.
Evig 80-talsklassiker om det inskränkta småstadslivet och industri-Englands våldsamma böghat. Själfull, djupt vemodig synthpop med sångaren Jimmy Sommervilles patenterade falsettsång. Videon, där Sommerville misshandlas av homofobiska skinnskallar, rör mig fortfarande till tårar. Kunde ha varit på Pontusbadet i Luleå.
2. I was born this way, Carl Bean.
The original 70s gay anthem. Motownproducerad, stolt och pulserande disco som aldrig kommer att dö.
3. It’s alright, Sterling Void.
Synd att hbtq-världen så ofta nöjer sig kackig svensk schlagerpop, uutz-uutz-EDM och lama Summerburst-refränger. Vad hände med kärleken till riktig house?
Fantastiska ”It’s alright” av Sterling Void, som även finns i en superb version av Pet Shop Boys, är magisk chicago house med ett politiskt budskap som tyvärr är minst lika angeläget i dag.
Lika bra: Promised land av Joe Smooth.