Nina Berggårds första pass som hon fick inför resan till Sverige.
Nina Berggård föddes som Maya 1972 i Bangladeshs huvudstad Dahka. Det exakta födelsedatumet vet hon inte men hon fick 15 september som födelsedag i sina officiella papper.
– Jag tror det stämmer på ett ungefär, säger hon.
Namnet Nina fick hon först i Sverige. Här växte hon upp med sin mamma och pappa, storebror David och två morföräldrar som hon stod mycket nära.
Hon är en känd profil i Luleå, har suttit i kommunstyrelsen för Vänstern i 24 år och är gift med sin politiske motståndare Thomas Olofsson, Liberalerna, något som väckte viss uppmärksamhet i media när det blev känt.
– NSD:s fotograf tog bilden när vi skulle göra det offentligt 2014. Vi väntade länge med att berätta för vi förstod att det kanske skulle vara lite kontroversiellt, säger hon leende och visar det inramade fotot på henne och Thomas i vardagsrummet.
Men bakom den tuffa och driftiga politikerfasaden finns också en annan historia.
Nina Berggård och Thomas Olofsson fotades av NSD-fotografen Kurt Engström när de skulle offentliggöra att de var ett par.
På den tiden åkte inte adoptivföräldrarna och hämtade barnen, utan det var personal från Adoptionscentrum som ombesörjde barnens resa till sitt nya land. I just det här fallet följde dock en av de svenska papporna med. Han var en hög chef inom Coop som var van att resa.
– Bangladesh var ett väldigt ungt land med mycket analfabetism och fattigdom, myndighetsutövningen var godtycklig och man kom ganska långt med pengar. Det var mycket krångel och turer fram och tillbaka, så för att adoptionerna skulle bli av samlade de svenska familjerna ihop till hans biljett.
Den svenska pappan stannade i några veckor och såg att alla barn fick pass. Tack vare honom finns det också fotografier från barnhemmet där hon bodde sina två första år.
Nina Berggård har ett fotoalbum med bilder från Bangladesh och från barnhemmet där hon bodde sina två första år.
Genom en Facebook-grupp för barn som är födda i Bangladesh kom hon för några år sedan i kontakt med hans son. De bestämde sig för att träffas.
– Jag kallar honom för min barnhemsbror. Genom honom var det flera bitar som föll på plats – jag fick veta mer om barnhemmet och om hur adoptionen gick till.
De yngsta barnen var knappt ett år, de äldsta fem, sex år gamla. Hon och några till kom från Moder Teresas barnhem, övriga från ett statligt barnhem.
Nina Berggård har sparat adoptionspappren och gamla fotografier.
Däremot vet hon fortfarande ingenting om sina biologiska föräldrar, då det inte finns någon dokumentation om dem.
– Nunnorna hade hämtat oss från slumområdena och i och med det bröts all kontakt med den biologiska familjen.
Men hon har aldrig tänkt på sina föräldrar på något annat sätt än som sina "riktiga" föräldrar.
Ett klassfoto från förskolan i Kangos. Nina Berggård var ett av de få mörkhyade barnen i Tornedalen på 1970-talet. Mamma Stina-Greta är lärare och står längst till vänster.
Hennes mamma var lärare, liksom mormor och morfar, och hennes pappa var inköpare på Assi. Han gick bort 2006, men hennes mamma lever fortfarande.
– Mamma tyckte att det fanns så många barn i världen som behövde föräldrar och det var därför hon ville adoptera.
Nina Berggård har bara fragmentariska minnen från när hon var liten, men kommer ihåg att hon tillbringade mycket tid med mormor och morfar som bodde i samma hus.
– Jag var ganska stillsam och lugn och satt mycket och funderade så det passade mig. Hos dem var det lugnt och de hade gott om tid.
Nina Berggård i mormor Hannas knä på julafton.
Hennes mamma antecknade i en bok hur den lilla flickan utvecklades. När hon kom var hon kraftigt underviktig och vägde bara knappt sju kilo.
– Min storebror David har berättat för mig hur jag plockade upp vartenda riskorn från tallriken.
Rädslan att inte få äta sig mätt har följt henne ända in i vuxen ålder och hon har gått i terapi för att bearbeta det.
Nina Berggård med sin morfar Artur.
I början pekade hon mest, men alltmedan tiden gick kom hon i kapp språkligt och fick ofta höra att "hon pratar ju lika bra som svenska barn".
– Det var mycket så att folk jämförde mig med andra. Jag var ett av få mörkhyade barn i Tornedalen på 1970-talet så det var väl inte så konstigt men det var ändå jobbigt.
Det har lett till att hon genom hela livet har försökt göra allting perfekt så att ingen ska kunna anmärka på henne. Än idag är hon "allergisk" mot att bli värderad och jämförd och jämför inte heller andra människor med varandra.
– Jag förutsätter att alla gör så gott de kan.
Nina Berggård med sin pappa Eino och storebror David är ute och hämtar julgran.
I hennes hem pratade man inte om känslor i onödan, men det var ändå en fristad där ingen fäste någon notis om att hon var adopterad. Om någon som hade sagt eller kommenterat något i skolan, vilket kunde hända, kom hennes bror till undsättning.
Hon känner sig som alltigenom tornedaling och det är så hon presenterar sig. Men visst har det känts ledsamt ibland att inte veta något om sina två första år och att inte få vara lik någon annan i familjen.
– Det har gett en känsla av rotlöshet. För mig var det därför väldigt viktigt att få biologiska barn.
Nina Berggård har länge varit aktiv inom politiken i Luleå. Men hennes liv innehåller också så mycket annat än politiken.
Det fick hon också, två döttrar och en son. Dessutom blev hon mormor redan vid 43.
– Det var roligt att se att mina drag fördes vidare. Men när jag har tänkt på det senare vet jag att jag hade älskat dem lika mycket om de hade varit adopterade.
Nina Berggård kom från Bangladesh till Tornedalen. Familjen var ofta ute i skogen.
Vetskapen om att hon är född i ett av världens fattigaste länder har gett henne ett starkt engagemang för utsatta.
Däremot har hon aldrig vänt tillbaka till Bangladesh.
– Jag tror inte att jag kommer klara av att se fattigdomen utan att göra något, så jag måste hitta en tid i livet då jag kan stanna kvar och hjälpa till.
Att vara adopterad har påverkat Nina Berggård genom hela livet.
I mångt och mycket identifierar hon sig med sin mormor var en stöttande person som ville se till att alla hade det bra.
– Hon hade också en gudstro som bar henne och som jag har ärvt av henne. Min tro är viktig för mig varje dag.
Nina Berggårds föräldrar skildes när hon var 20 år och hennes pappa utvecklade alkoholism, men även om honom tänker hon försonande att han gjorde så gott han kunde utifrån sina förutsättningar.
Familjen samlad till gruppfoto: Mamma Stina-Greta Berggård, storebror David Berggård, pappa Eino Ladenberg och Nina Berggård.
Att hon blev adopterad har gett både positiva och negativa avtryck. Hon känner tacksamhet för hur livet har blivit, men förutom sitt komplicerade förhållande till mat har hon också fått jobba med en extremt stark separationsångest.
– Jag har svårt för när vänner ska bryta upp och jag har ofta vaknat på natten och lyssnat efter mina familjemedlemmars andetag.
Just därför har hon bemödat sig om att inte vara en hönsmamma, utan låter barnen få gå sina egna vägar, även om hon känner att hon står dem nära.
Hon har också lagt vikt vid att barnen ska slippa växa upp med osämja, trots att hon har skilt sig från deras pappor. Hon och Thomas går ofta ut och äter och firar alltid högtider med yngsta sonens pappa.
– Jag tänker att det kanske också beror på att jag är adopterad. Jag vet att familjer kan se olika ut och det behöver jag varken förklara eller försvara.
Nina Berggård i sin trädgård utanför radhuset på Skurholmen.