I våras tömdes hotell Nordkalotten på studenter och ensamkommande flyktingbarn. Istället bor här nu 292 asylsökande vuxna och barn av olika nationaliteter, som flyttades över från Pite havsbad när badsäsongen startade.
Det är andra sommaren i rad som Tamim Yousufi och hans son Ramin, nio år, tillbringar i hotellanläggningen mellan Bergnäset och flygplatsen.
Han har jobbat som mekaniker åt Nato i Afghanistan och talar utmärkt engelska. Ramin i sin tur pratar bra svenska efter ett års skolgång på Pite havsbad.
De båda kom till Sverige 13 maj 2015.
– Talibanerna var efter mig, mitt liv var i fara, så jag flydde hit till Sverige, berättar Tamim Yousufi.
Kvar i Afghanistan lämnade han sin gravida hustru och deras två yngsta barn.
– Pengarna räckte inte för att vi skulle kunna fly allihop.
Eftersom det var han som var hotad till livet, beslutade de att han skulle resa i förväg och så skulle resten av familjen komma efter.
De kom först till Märsta, sedan skickades de till Gävle, därefter till Söderhamn där de stannade i sju månader.
– Men sedan sa Migrationsverket att jag enligt Dublinavtalet var tvungen att åka till Ungern, eftersom jag hade lämnat mitt fingeravtryck där.
Tamim Yousufi vågade inte åka tillbaka till Ungern, så han bestämde sig för att lämna sonen till en vän och gick själv under jorden.
– Jag jobbade utan lön på en restaurang för tre mål mat om dagen och tak över huvudet.
Efter fem månader som gömd läste han nyheten om att Sverige inte längre sänder tillbaka flyktingar till Ungern. Då begav han sig återigen till Migrationsverket och sökte asyl. Det var våren 2016 och sedan dess har han och Ramin bott på Pite havsbad och Nordkalotten. Fortfarande har de inte blivit kallade på asylutredning.
– Jag har väntat, väntat, väntat i snart 2,5 år. Det är långtråkigt med all denna väntan, men vad kan jag göra? Jag har arbetstillstånd och försöker hitta jobb för att kunna hjälpa min familj med pengar, men ingen har gett mig jobb.
Han berättar att han har skrivit ett CV och gått runt med till alla restauranger i Luleå. Hittills har det inte gett något resultat.
– Jag hoppas att min familj en dag ska komma hit och leva ett liv i fred, långt ifrån terror, krig och mördande, säger han.
För sonen Ramin är sommardagarna fyllda med en enda sak:
– Jag spelar fotboll, säger han.
Ali Jafari, Ali Rezai, liksom paret Mustafa Khavari och Razaiye Khavari med dottern Nerges, två år, har också kommit från Pite havsbad för att ha sin tillfälliga hemvist på Nordkalotten i sommar. Tidigare har de även bott på platser som Örebro, Karlskoga, Skogås, Hällefors, Åre och orter som de inte längre kommer ihåg namnet på.
I Karlskoga lärde sig Mustafa Khavari prata bra svenska på en ABF-kurs. Han brukade besöka biblioteket och ett språkkafé.
– Jag tror det finns mer att göra i södra Sverige, säger han. Både han och de andra har varit i Sverige cirka 1,5 år och väntar alla på att deras asylutredningar ska bli färdiga.
Trots att de känner sig lite sysslolösa, trivs de bra på Nordkalotten, berättar de. De tycker att det är skönt att det inte är lika många boende som på havsbadet där det ibland bott upp till 850 asylsökande.
De har inte råd med busskort, men har flera gånger promenerat in till centrum. Barnen leker med varandra.
– Jag vill gärna bo i Luleå. Luleå är jättebra, säger Ali Jafari.
Ali Rezai däremot skulle helst vill helst bo i Storsjön i Jämtland. För Razaiye Khavari spelar det ingen roll.
– Jag kan bo var som helst i Sverige.