Efter ”Tornedalens järnvägar – en gränslös historia” kommer nu ytterligare en bok på temat tåg och Norrland av Jan Bergsten. Titeln ”Nordpilen” har boken lånat från det namn som längre prydde tåglinjen Stockholm–Narvik. Precis som ”Tornedalens järnvägar” är ”Nordpilen” såväl kultur- som kommunikationshistoria. Här får man samtidigt läsa om hur mellersta Sverige länkades till norra och om den miljö som växte fram på och kring tågen: lok- och vagntyper, resandevillkor, servering och matlagning, stationerna, livet ombord dagtid som nattid med mera.
Bergstens stora intresse för den tekniska sidan av tågtrafik lyser tydligt igenom. Ett helt kapitel ägnas till exempel åt de olika loktyper som har dragit Nordpilen från Mälardalen till Nordnorge. Det här blir inte alltid helt lyckat. Boken präglas av detaljfixering, inte bara vad gäller teknisk information utan också i allmänhet. Faktum radas på faktum, vilket ofta ger intrycket att Bergsten mer eller mindre har skrivit av sina källor i stället för att bygga sin egen berättelse. De större sammanhangen visas möjligen flyktig uppmärksamhet.
Det försök att poppa upp framställningen som gjorts lyckas inte riktigt heller. Boken avslutas med ett smakprov från skönlitterära skildringar av resandet med Nordpilen. Korta avsnitt ur böcker av Jolo, Sara Lidman, Eyvind Johnson med flera skänker ingen glans utan framstår mer som nödtvungna bihang i en bok som annars hade blivit väl kort.
Trots dessa invändningar är helhetsintrycket ändå positivt. Det går inte att blunda för den vardagliga men – kanske just därför – nostalgiska bild Bergsten målar upp. Nordpilens värld ligger nära i tid och känns ändå så avlägsen. Man behöver inte vara lastgammal för att komma ihåg de roströda tågen med träinredning och riktiga kupéer i stället för salonger, glaskarafferna med vatten eller restaurangvagnar med bordsservering där maten faktiskt lagades på tåget. För att inte tala om de gamla Edmonson-biljetterna i blekorange kartong. Vilka minnen och känslor man än har av allt detta väcks de av boken ”Nordpilen”, inte minst tack vare det rika bildmaterialet.
Trots den lite kantiga skildringen ska Bergsten alltså ha all ära av sin insats. Historiska skildringar behöver inte handla om avlägsna tider, stora män eller spektakulära slag för att vara intressant. Historien om den vardag som finns runtomkring oss och formar våra liv även de allra mest oansenliga dagar är också värd att återges. Till denna oöverskådliga och ständigt föränderliga berättelse har Jan Bergsten nu givit ytterligare ett litet bidrag.