Du debuterade 2010 med "I tunga vintrars mage" och är nu aktuell med en ny roman, "Glupahungern". Vad handlar den om?
– Det är en släktkrönika med tre generationer kvinnor i fokus. Många passager i den är inspirerade av mina hemtrakter i Vittjärv. Berättelsen har lite saga över sig och är färgad av min familj och släkt och sånt vi pratar om. Och sedan en hel del fantasi på det såklart. Vissa repliker är skrivna på Överluleåbondska. Det har varit lite av en utmaning eftersom man inte har ord för allt, kanske främst abstrakta saker som känslor. Bondskan är praktisk och man har ord för det vardagliga, det man pratar om. Men det betyder inte att man inte tänker de här sakerna.
Vad är Glupahungern?
– Det är en kraft som finns i skogen och som kan påverka människor att bli väldigt sökande. Det finns ett mytologiskt skikt i romanen och naturen spelar en stor roll. När jag är hemma brukar jag vara mycket ute och det har jag varit sedan jag var liten. Jag har en barnblick på skogen och den kommer alltid vara lite magisk för mig.
Varför skriver du?
– Oj, det är en väldigt svår fråga. Jag tror det handlar om att fördjupa sig i saker. Att skriva är att tänka och jag gillar att tänka.
Hur är det att så starkt inspireras av Norrbotten men bo i Stockholm?
– Det är en förbannelse. Folk i Stockholm tror att de ser skog men det är inte skog de ser. Det är helt klart en slitning. När jag åker hem till Vittjärv vill jag aldrig åka därifrån. Men man vänjer sig och det finns ju bra och dåliga saker med alla platser. Men varje gång jag åker de där 100 milen blir det som en psykologisk resa samtidigt som den fysiska.
Vad kommer du att blogga om?
– Om skrivande och litteratur och om hur det är att vara författare.