”Sveas son” tar sitt avstamp i den socialdemokratiska valsegern, 1932. Lena Andersson beskriver det som år noll. Det vill säga startskottet för Socialdemokraternas mång-åriga makt i landet, det som också skulle omforma Sverige i grunden. Men också tiden för då ”det svenska folkhemmet” byggs.
– Det är det jag har försökt beskriva i boken, framförallt genom huvudpersonen Ragnar. Folkhemsandan är många olika saker men den är en sorts saklighet, rationalitet, en tro att historien går att kasta av sig genom att börja på nytt, från noll. Att samhället hela tiden går framåt men också att man löser problem genom demokratiska procedurer. Att man är med i föreningar och löser problem utan våld. Genom att istället ha protokoll och mötesteknik som verktyg. Det är en dygd.
Lena Andersson beskriver den nya tiden efter bondesamhället. Folkhemstiden kan definieras som en tid för socialingenjörskonst, uttänkta lösningar med linjaler, människors strävan efter en grundtrygghet, vilande på demokratins omhuldande axlar.
Sveas son, Ragnar, är i allra högsta grad en sådan person. En man som lämnar drömmar och visioner därhän och väljer att ta ett ”steg ner” istället för att ”satsa uppåt”.
– Det är rädslan för att misslyckas. Han försöker vara realist med en djup brist på självförtroende. Han tillåter sig inte att drömma. Om han misslyckas – vem ska plocka upp spillrorna efter honom då? Han tycker att man inte får lägga det på andra. Så han är för moralisk och pessimistisk, kan man säga. Samtidigt är han realistisk.
Var det svårt att beskriva samhällshistoria via en karaktär, en fysisk person?– Ja, jag tycker nog att den här boken var svår att skriva. Fast jag kan inte säga att jag någonsin skrivit en bok som var lätt att skriva. Jag ville skriva boken över hundra år, 1900-talet, över tre generationer. Och den formidabla resan som görs mellan första och sista generationen. Klassresan då. Det var svårt att välja vad man skulle ha med och inte. Jag utgick från det jag redan vet. Jag researchade inte så mycket. För då blir det så att man ska redovisa sin research och så blir det en historiebok istället. Jag valde händelser som jag tycker är symptomatiska för idén, idébygget.
Utgick du från männi-skan eller samhället när du skrev boken?– Jag utgick från människan. Det är ingen idéroman, utan det är en människa som lever bland idéer. Så det är snarare så att han skapar och bär upp det här samhället. För om folk inte hade varit så här så hade folkhemmet inte funkat, säger Lena Andersson.
Mor Svea är dubbeltydigt. I boken en mor till Ragnar sprungen ur bondesamhället men också en direkt koppling till landet vi bor i, Sverige.
– Hur folkhemmet tar spjärn ur bondesamhället och bara skjuter sig ut ur det. Det där måste vi bort ifrån. Hennes frusna, hungriga barn då. Sverige som man lämnade för att det inte gick att bo här, man var fattig. Att vissa inte har något och andra är gulaschbaroner. Hur det också formar vår syn på historien i Sverige, som vi måste handskas med. Att historien är något dåligt, säger Lena Andersson.
Lena Andersson roman ”Sveas son” är alldeles nysläppt och hon åker runt i landet och lanserar den. Ett ställe hon gärna kommer till är Kiruna. Lena Andersson har vistats en hel del i staden och säger sig hysa varma känslor för den.
– Första gången jag någonsin flög, så var det hit. Jag skulle på träningsläger här under min mångåriga period som skidåkare. Jag har varit här många gånger och har trivts. Dessutom har jag tagit ett guld i Kiruna. Det var 1987 och mitt första år som junior. Då vann jag Kirunamästerskapet, säger Andersson.
Under den gångna veckan har Lena Andersson väckt reaktioner och fått stark kritik från flera håll för en krönika som hon skrev för Dagens Nyheter. På sociala medier har hennes inställning till Svenska Akademien och Horace Engdahl ifrågasatts. Hon har bland annat anklagats för att bortse från de påstådda sexuella övergrepp som skett av en person kopplad till Svenska Akademien.
I krönikan kritiserar Andersson något som hon uppfattar som ett drev mot Svenska Akademien. Kritiken mot Horace Engdahl beskriver hon som en ”blodtörstig förföljelse”. Hon skriver: ”När mobbarna har bestämt sig för att förgöra en människa missbrukas varje försök till förklaring och åskådliggörande”.
– Nu ville jag ju skriva om hur ett drev ser ut och att kulturjournalister blir så onyanserade och ingår i populism som de själva hela tiden klagar på. Det var hela min poäng med krönikan. Att man inte behöver förfölja och ta heder och ära av en människa bara för att man är kritisk och man kan försöka se någon form av komplikation. Kanske är det här en svår situation. Kanske är det inte självklart vad man skulle ha gjort.
– Jag tycker man förenklar, glider på vad det här handlar om. Svenska Akademien har inte förgripit sig på någon, vad jag vet. Det är ett sammelsurium av olika vinklar på det här problemet och man glider i vad detta egentligen handlar om. Jag vill visa på det skrämmande i att allt man säger kan vändas emot en, man kan förlöjligas bortom alla gränser och även på sådana områden där man bevisligen är duktig. Då förlöjligar man även hur han talar. Vilket gjordes. Då blir det som varit en styrka också förlöjligat. Och den masspsykologin tycker jag är obehaglig.