Det är Abdullah Amiri i Luleå som har tipsat tidningen om att komma och skriva om IFK Luleås utvecklingslag för ensamkommande killar. Han är en av de två lagkaptenerna.
– De har fixat ett jättebra lag till oss med bra tränare. Det har vi inte haft i vårt gamla hemland, berättar han där han sitter och knyter på sig skorna på Skogsvallens läktare.
Abdullah Amiri är en hängiven supporter av Real Madrid och Cristiano Ronaldo och missar aldrig en match på tv. Men att han själv skulle kunna bli fotbollsspelare i ett riktigt lag var något han tidigare bara kunde drömma om.
– Jag tycker om att man är många i ett lag. Och om man är bra så kan man vinna matcher, det tycker jag bäst om, säger han med ett stort leende.
En skottskada i knäet som han fick som 15-åring i Afghanistan hindrar honom från att ta i för fullt.
– Men jag ger inte upp, säger han och joggar iväg för att värma upp.
Hans dröm är att åka till Spanien och se Real Madrid spela på riktigt. Om han bara lyckas få uppehållstillstånd i Sverige.
De är alla i åldern 16 till 21 år och flertalet kommer från Afghanistan.
– Vi försökte matcha killarna mot andra lag, men det var svårt för dem att komma in, berättar lagledaren Åsa Lundmark.
Dels hade de inte spelat någon organiserad fotboll förut, så risken hade varit stor att de inte skulle få så mycket speltid på matcherna.
Dels var det svårt för dem med alla krav som ställs i ett vanligt lag med alltifrån höga träningsavgifter, bakning, lottförsäljning och andra förpliktelser till att man måste ha föräldrar som ställer upp och skjutsar.
– Vi har sökt bidrag och sponsorpengar och därigenom kunnat göra det helt gratis för killarna. Till matcherna ordnar vi bussresor, säger Åsa Lundmark.
Upprinnelsen var ett integrationsprojekt i föreningen, som bland annat innehöll möjlighet till spontanfotboll. Men intresset för fotboll var jättestort och det kändes viktigt att kunna erbjuda ordentliga och bra träningar.
De fick tag i en villig tränare, Sebastian Sandberg, 19 år. En riktig lyckträff var det när dessutom Sebastians Sandbergs förre tränare lovade att ställa upp som instruktör. Instruktören är ingen mindre än den gamle mästerspelaren Vladimir Galayba, som tidigare även tränat IFK Luleås a-lag.
– Vi tränar tre, fyra gånger i veckan, så killarna får verkligen en chans att utvecklas inom fotbollen.
Egentligen är laget öppet för alla ungdomar som vill vara med.
– Det vore jättekul om även svenska ungdomar kom, men hittills har ingen gjort det.
Åsa Lundmark tror att invandringen har stor betydelse för svensk fotboll. Det finns många mindre föreningar som har räddats av att det flyttat in invandrare till orten, berättar hon.
– Vad gäller IFK Luleå ser jag bland de här ungdomarna framtida styrelsemedlemmar, ungdomsledare och fotbollsspelare på högre nivå. Det är väldigt drivna killar som vill väldigt mycket. Hoppas bara att alla får vara kvar.
Stämningen i laget är god.
– Vi har väldigt roligt på bortamatcherna och i spelarbussen med mycket glädje, gemenskap och sång. Det är ju ett jättehärligt gäng och de ger ju så mycket tillbaka, säger hon.
Vladimir Galayba tycker att det är en bra satsning som IFK Luleå gör.
– Det är inte så lätt från början, men ju mer vi pratar, ju mer de förstår språket och ju mer de vill integreras, desto lättare blir det att samarbeta.
Det finns spelare med bra fotbollsförutsättningar här och de tycker om fotboll, kan han konstatera.
Fotboll är något som kan förena människor över nationsgränser, påpekar han, oavsett vilket land eller vilken kultur du kommer ifrån. Det har han själv erfarenhet av.
Det var fotbollen som ledde honom till Sverige från gamla Sovjetunionen en gång i tiden.
– Många av killarna drömmer kanske också om att bli proffsspelare. Vi vet inte vad som kommer att hända i framtiden, men kanske har de en chans att ta sig fram genom idrotten, säger han.
För Amir Alizadeh betyder fotbollen mycket.
– Det är teamwork, det är jättebra. Man kan utvecklas mycket och det är bra för framtiden och för hälsan, säger han.
– Det är väldigt intressant att spela i ett lag. Vladmir är jättesträng, men jag tror det är bra för ett lag. Men säg inte det till honom, säger kompisen Reza Azimi leende.
Abolfazl Rahimi tillhör kärntruppen i laget och har varit på i stort sett alla träningar sedan starten.
– Vi är som en familj, säger han.
Han är lite orolig för han fyller snart 18 år och har ännu inte fått något besked om uppehållstillstånd. När han tränar tänker han på framtiden och fantiserar om att han en gång ska få representera Sverige i fotbollslandslaget. Att han ska få stanna här.
Sajjed Ahmadi är en av de privilegierade killarna som har fått permanent uppehållstillstånd. Han spelar bara för att det är kul, men det har varit viktigt för honom med fotbollen, inte minst under den tid då han oroade sig för sin asylprövning.
– När man spelar fotboll eller går till skolan ger man sig själv en chans. Kanske får du en dag besked att du får stanna i Sverige och därför måste du utvecklas och inte bara sitta hemma och tänka.
Vännen Mohammed Ali tar en kort paus i skotträningen ute på planen. Han har än så länge bara varit på tre träningar. Det beror på att han har så svårt att sova på grund av all oro, ursäktar han sig.
För ett par veckor sedan fick han ett tillfälligt uppehållstillstånd på 13 månader, men han tänker hela tiden på sin familj som är kvar.
– Nu har jag bestämt mig för att träna ändå. Då blir jag trött i kroppen, får träffa min kompisar och sover åtminstone lite bättre, säger han och rusar vidare efter bollen.
Sebastian Sandberg, som själv tidigare har spelat i U19-laget, tyckte det lät intressant när Åsa Lundmark frågade om han ville träna ett gäng killar från andra länder.
– Jag vill verkligen hjälpa de här grabbarna och utveckla dem både fotbollsmässigt och i svenska språket. Jag tycker fotbollen är perfekt för att lära sig svenska, säger han.
Han har reflekterat över att en del av dem kanske inte får stanna och det tycker han skulle vara jättesynd. Han träffar dem även på skolan och på stan ibland.
– Jag blir ju lite kompis med dem eftersom jag är i samma ålder. De har respekt för mig som tränare, men jag kan ändå skoja med dem.
Han tror att de känner sig trygga med honom.
– Jag har samma favoritspelare som de flesta av dem, nämligen Cristiano Ronaldo, så då har man alltid grejer att prata om, vilket är bra.
Hans pappa Ola Sandberg hjälper också till med träningarna och eftersom han är busschaufför har han tagit på sig rollen att skjutsa till alla matcher.
Det är första gången som Ola Sandberg engagerar sig i att hjälpa flyktingar på det här sättet, berättar han.
– Jag tycker det är jättekul.
Han förstår att de ibland har huvudet fullt av andra tankar, men på fotbollsplanen kräver han deras totala koncentration.
– Vi kanske har för höga krav på dem, tänker jag, det är en balansgång. Men vi vet ju att de vill bli duktiga fotbollsspelare och då kan vi inte göra på något annat sätt.
På lördagen har de hemmamatch mot Bergnäsets AIK. IFK-spelarna har på sig sina blå-vita matchställ och solen skiner över Skogsvallen.
På gräset i slänten ovanför avbytarbänken står Bernt Öhrvall. Han är supporter till IFK och hans fru är god man till Reza Azimi i laget.
– Det är väldigt tekniska ungdomar. Det finns mycket vilja här, konstaterar han.
För några dagar sedan fick Reza uppehållstillstånd i Sverige, berättar Bernt Öhrvall.
– Han blev så glad när vi meddelade honom det och det var ju roligt för oss också.
När Reza blir avbytt och kliver av planen för att vila, berömmer Bernt honom för spelet.
– Det där var ju helt enligt instruktionsboken.
I början av september ska IFK ordna ett sammandrag för division 6 med fika och matcher en hel dag, berättar Åsa Lundmark.
– Då får man ställa in älgjakten och komma, säger Bernt Öhrvall.
IFK Luleå vinner matchen med 4–0 och på planen jublar killarna.
Någon dag efter intervjuerna kommer det ett meddelande i telefonen. Det är från Abolfazl Rahimi. Han har glömt att säga en sak, skriver han.
”Vi är alla jätteglada över att vi hamnade i en trivsam stad som Luleå. Vi vill tacka jättemycket Luleå kommun för att vi fick möjlighet att ha ett bra lag. Vi tackar även IFK Luleå som satsar tid på oss. Vi ska göra vårt bästa för en bra framtid i Luleå. Jag lovar att ni kommer att vara jättestolta över oss.”