På spaning efter den älg som flytt

På öarna i Luleås yttersta skärgård jagar Luleå lotsars jaktvårdsförening sedan 60 år tillbaka älg. En anrik historia lever vidare med länsstyrelsens välsignelse.

Bilden är från 1958. Första jakten i lotsarnas förening resulterade i två fällda tjurar. På bilden ses Erik Hedström, Harry Hedlund och Åke Lindqvist.

Bilden är från 1958. Första jakten i lotsarnas förening resulterade i två fällda tjurar. På bilden ses Erik Hedström, Harry Hedlund och Åke Lindqvist.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Luleå2019-09-10 05:30

Föreningen har ett 25-tal medlemmar som jagar på Norr-Äspen, Sör-Äspen och ibland Likskär. Jakträtten arrenderas av Statens fastighetsverk.

Eftersom Sör-Äspen är naturreservat måste man söka dispens från länsstyrelsen. Tilldelningen är två vuxna djur och två kalvar. I gengäld åtar sig föreningen att även skjuta predatorer på öarna, exempelvis räv, mård och mårdhund, som kan göra skada på fågelbestånd.

– Vi jagar älg och småvilt vid olika tillfällen. Det är bra att älgstammen hålls nere i reservaten och på öarna. Annars kan den öka snabbt, säger Lars Näsman, pensionär som tidigare jobbat vid kustbevakningen.

Den här septemberhelgen har ett tiotal medlemmar samlats. De bor i en stuga på Norr-Äspen som delägs av flera av medlemmarna. Den första jakten bedrivs på Sör-Äspen, som är ungefär 200 hektar stor.

Hård blåst kan ställa till stora problem här ute, men nu ligger havet som en spegel och solen lyser.

– Jag jagar inte så mycket själv längre. Det är avbrottet i livet, umgänget och bastubad som lockar, säger Sven-Gunnar Hedström, 79, som tar emot oss vid länsstyrelsens stuga.

– Det här är enda stället där det går relativt bra att gå iland på den här ön, säger han.

En hundförare har lånats in. Jägarna är utspridda på pass över större delen av ön sedan tidigt i morse. Rapporterna är något pessimistiska.

– Vi har sett älgspillning och det har hörts ljud från skogen. Men om det var älg borde hunden fått fram den redan, säger Hedström.

Tiden går. Tystnaden är öronbedövande. Varken ståndskall eller skott hörs. Yrkesfiskaren Lars Holm och hundföraren Lars Öhman med älghunden Fia, 2, är först tillbaka för lunch.

– Det är spår av en ko och en kalv som gått rakt ut i vattnet på norra udden. De har nog simmat över mot Sandgrönnorna, säger Lars Öhman.

Ove Hedström, den förre båtmannen på Sjöfartsverket, gläds åt att det verkar vara mycket räv på ön.

– Jag har sett mycket spår. Det blir kul att komma tillbaka hit med stövaren. Vissa år jagar vi räv ända in i december, säger han.

Lars Näsman är dock inte tomhänt. Han visar upp en påse kantareller.

– De är fina nu. Men annars har jag bara sett en korp. Den skrattade gott åt mig.

Annat var det vid den första jakten, som föreningen genomförde 1958. Sven-Gunnar Hedström var med på den tiden också.

– Jag var bara 18-19 på den tiden och jagade inte själv. Jag körde båt och gjorde lite annat. Det var så lyckat att vi lyckades fälla två rejäla tjurar på Sör-Äspen, säger han.

Sedan dess har han varit medlem i föreningen.

– Men nu börjar det vara sista gången snart. Kroppen säger ifrån.

Han har arbetat som fyrvaktmästare, båtman och förman på lotsplatsen i Luleå.

– På den tiden var vi många fler. Det var lotsar, båtmän och anställda på Sjöfartsverket.

Sjöfartsfolkets jakt på öarna går långt tillbaka. Från 1800-talet och in till 1900-talets början hade lotsarna jakträtt och rätt att hugga timmer på Sör-Äspen, Norr-Äspen och Likskär.

– 1913 försvann lotsen från Likskär. Och 1980 flyttades lotsuppassningen från Rödkallen in till Luleå. Det är andra tider, säger Sven-Gunnar Hedström.

Lunchen är slut och jägarna sprider ut sig igen. Nästa dag ska jakten bedrivas på Norr-Äspen. Eventuellt blir det även jakt på Likskär, men då i slutet av september då stugägarna inte är kvar.

– Så här är det med jakten. Man vet aldrig, säger Lars Näsman.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om