Kärleken och förälskelsen… detta eviga tema med så många möjliga genvägar och senvägar, återvändsgränder och hinder. Det går knappast att bli överraskad av ett romantiskt stycke när man har levt ett tag. Allt är prövat, allt är gjort och vi kan ganska snart ana hur historien ska sluta; evigt och lyckligt eller i dess motsatser.
När Norrlandsoperan tillsammans med Smålands Musik & Teater sätter upp Stephen Sondheims ”Passion” så kan jag inte låta bli att tänka att den första scenen är ett perfekt avslut. Det brinner och hettar kring Clara, Mari Lekberg Fossum, och Giorgio, Patrik Martinsson, de älskar och allt tycks vara utan komplikationer, här och nu men också i evigheten. Båda dessutom skickliga och övertygande i sina roller.
Sondheims musikal ”Passion” som första gången sattes upp på Broadway 1994, bygger på en film av Ettore Scola ”Passione d’Amore” som i sin tur hämtat berättelsen från romanen ”Fosca” från slutet av 1800-talet. Och det är just i detta sekel som handlingen utspelar sig i ett Italien som håller på att enas. Sondheim har komponerat och skrivit sångtexterna medan James Lapine står bakom librettot. Det är rätt och slätt precis det som programbladets titelsida anger ”en broadwaymusikal” där musik, sång och talade stycken integreras till en helhet som dramaturgiskt böljar mellan det lågmälda och expressiva. Vi känner igen oss från andra musikaler.
Men det är något med denna berättelse som skaver. Den inledande ömsesidiga och heta kärleksförklaringen störs av meddelandet att Giorgio måste inställa sig hos sitt regemente inom kort och väl där bekantar han sig med Fosca, en kvinna vars isolerade liv dittills bestämts av hennes mentala hälsa – en hysterika och släkting till en officersbekant. Deras intressen flätas allt mer samman och kärlekens vindlande vägar är ett faktum. Fosca, utmärkt spelad av Annica Edstam, blir den där karaktären som skänker berättelsen komplexitet. Vad är den sanna kärleken värd? Hur mycket är du beredd att offra?
Det är en habil produktion där den skickliga officersgruppen skapar stadga och lekfullhet i föreställningen. Men det lyfter inte riktigt trots att produktionen håller en genomgående hög kvalité. Är det avsaknaden av något känt sångnummer eller är det att musikalformen inte riktigt förmår skapa den spänning som berättelsen och karaktärerna kräver?