Det är lugnt och stilla i klassrummet. Barnen, 13 förstaklassare, jobbar med att skriva fakta om insekter. Runt om på bänkarna syns färgglada teckningar av nyckelpigor, flugor och fjärilar. Då och då sneglar någon av dem nyfiket på oss.
– Jag har jobbat här sedan i oktober, säger Kerstin Wikström och syftar på sin nuvarande tjänst som lärare på Ormbergsskolan.
Edvin, Ella, Tindra och Alvar S får vara med på bild i reportaget om deras lärare, det har deras föräldrar lovat. Flera av de andra barnen suckar högljutt och besviket över hur orättvist de tycker att det är. Kerstin Wikström tar det med ro och eleverna återgår snart till sitt skapande.
– Hon är snäll men bestämd om man slamsar. Hon är en bra lärare, säger Tindra Tano.
Att läraren är bestämd tycker hon är viktigt och bra.
- Annars fortsätter man bara att slamsa, tillägger hon.
Kerstin Wikström skulle egentligen ha gått i pension för fyra år sedan då hon jobbade på Furuparksskolan och fyllde 65 år. Till en början gjorde hon också det, tills den där dagen då hon mötte en kollega som gått i pension samtidigt med henne.
– Jag har varit och jobbat sade hon och tyckte att jag också skulle göra det på grund av den rådande lärarbristen. Först tvekade jag ett tag men hon satte griller i mitt huvud och hipps, vips så stod jag där igen i klassrummet, säger hon och verkar lika överraskad nu som då.
Skolan hon både lämnat och återvänt till var en kär gammal arbetsplats hon jobbat på i 20 års tid som mellanstadielärare. Varför hon började jobba igen trots att hon gått i pension vet hon inte riktigt.
– Ja man kan ju undra ... jag hade nog ingen annan tanke än att gå då jag fyllde 65 för man gjorde ju så. Jag har aldrig varit less på mitt jobb och tänkt att nu vill jag få pension så jag slipper det här utan det har alltid varit jätteroligt.
Livet som pensionär hade hon inget emot, ändå fanns känslan av tomhet där.
– Ja, det var lite så fast jag inte riktigt ville erkänna det för mig själv. Många sade till mig `men gud, nu kommer du får tid att sy´ men när jag satt där tänkte jag att det inte går att hålla på så här. Jag vara van vid att det var min fritid, skulle jag nu syssla med det hela dagarna?
Utöver det var det också känslan av att vara behövd som fick henne att återvända till klassrummet.
– Jag upptäckte dessutom att det var en liten annan frihet jämfört med det vanliga jobbet. Du väljer lite hur du vill jobba, du bestämmer ju själv.
De första fyra åren efter pension jobbade hon på Furuparksskolan, när rektorn på Ormbergsskolan ringde och erbjöd henne nuvarande tjänst tvekade hon först till att gå in i klass med ettor då hon alltid jobbat med äldre elever.
– Men jag gjorde det i alla fall och det är nästan som ett lyft att få prova. Det är så roligt med de här små, de vill så mycket och vill lära hela tiden. Allting är nytt för dem.
Dessutom bjuder de på många skratt.
– De säger så roliga saker. Min första dag konstaterade en av eleverna att nu känner han tre Kerstin. Två människor och en katt, berättar hon och skrattar gott åt minnet.
I klassrummet pratar Kerstin Wikström hela tiden lugnt och tydligt med barnen. De som vill får hjälp med att klippa ut sina insekter som de målat till den stora skogen på väggen.
– Jag gillar kreativa arbeten där barnen får göra saker själv. Jag har jobbat mycket med storyline som det här en form av. Figurerna i skogen är personer, de träffas och barnen skriver berättelser om saker som händer dem. Barnen blommar upp, jag tycker om att se hur de utvecklas. Självklart jobbar vi även på det traditionella sättet med mattebok och sånt-
Totalt har Kerstin Wikström arbetat som lärare i 35 år. Första tjänsten hade hon på Benzeliusskolan, dessförinnan vikarierade hon på olika skolor runt om i Luleå i cirka fem år.
– Då var det inte lätt att få jobb utan man fick kämpa för att bli lärare.
Dagens lärarbrist tror hon beror på flera olika saker. Förutom den låga lönen i förhållande till den långa utbildningen pekar hon även på att skolan oftast beskrivs som en stökig plats.
– Jag tror ändå att det oftast är som i min nuvarande klass, ganska lugnt. Men visst finns det skolor med oroliga elever, stora klasser och brist på resurser. Kanske det bidrar till att unga inte vill bli lärare.
Skolan har förändrats under hennes år som lärare, både på gott och ont.
– Eleverna är livligare nu än förr. Föräldrar har också större påverkan på skolan än tidigare, inte så att de kommer hit. Men det är klart, vi har ju hand om det finaste de har.
På frågan om vad hon minns bäst från sina år som lärare funderar hon en stund innan hon kommer fram till att det måste vara kunskapstävlingen Vi i femman som Sveriges radio och SVT står bakom.
- Fyra av mina klasser på Furupark gick vidare i tävlingen, en av dem vann alltihopa. Det var nästan lite obehagligt att det gick bra för så många. Jag tänkte - inte nu igen.