Det är en mycket aktiv kvinna som berättar om olyckan som inträffade för något år sedan.
Det var höst och hon skulle göra i ordning kolonilotten – en semesterresa till Turkiet hägrade.
– Att göra höst är värre än på våren, så jag hade mycket att göra, säger hon och tillägger att hon sedan dess sålt kolonilotten.
Medan hon pratade med en av grannarna där kom hon på att hon skulle komma ihåg att hämta fröpåse.
– Pang, och så låg jag där. Jag sade att jag nog hade brutit foten.
Det bar av till akuten där foten gipsades. I tio dagar fick hon ta sig fram med hjälp av kryckor och försöka hålla foten högt.
Hon berättar om proceduren före duschandet – balansakten när foten skulle plastas in.
– Det var tungt att stå och diska på ett ben. Sedan kom jag på att sätta foten på en stol, då gick det bättre.
Efter 18 dagar fick hon en stövel och när det var dags för resan fick hon en skena.
– Jag fick hoppa runt där i Side, säger hon och berättar om den hjälpsamhet som många visade när de var beredda att bära henne.
Väl hemma hade hon ledsnat på att allt och kastade allt.
– Gud vad jag var less. Efter fem veckor fick det vara klart, säger hon och drar sig till minnes hur hennes bekanta reagerade.
– De omkring mig frågade om foten redan hade läkt.
Maj-Britt Lönnerbäck blev änka när hon var 53 år. De senaste åren av sitt yrkesverksamma liv jobbade hon som busschaufför.
– Jag har slutat kliva. Jag vill slippa stå på stege, säger hon och förklarar att det ibland är si och så med balansen.
Hon känner sig lyckligt lottad med sin längd 1,82. Hon kan byta gardiner och stå på backen.
– Jag rustade lägenheten för tio år sedan, här finns inga trösklar att snubbla över, säger hon och nämner att de enda hindren finns ut till balkongen och vid ytterdörren.
Att vara tränad är viktigt när man ska ta sig fram på kryckor, det intygar Maj-Britt Lönnerbäck som börjar varje dag med gympa i sängen, sedan på golvet. Därefter lite hantelövningar, frukost och sedan en timmes promenad.
– Man är stel som 75-åring. Jag går varvet runt med dubbade skor och stavar. Jag går för full maskin.
Hon beklagar också är det många i hennes ålder, och även yngre, som inte törs ge sig ut av rädsla för att falla.
Tillsammans med väninnan Iris har det blivit många resor i världen.
– Hon ska operera sitt knä, vi hoppas att det blir av i mars. I så fall kan vi åka till Puerto Rico, säger hon och drömmer sig bort till nya äventyr.